Jag tror många ser en framgångsrik, lycklig och inflytelserik person när de ser mig, säger jag till min man en kväll. Jag får mycket beröm, klappar på axeln och många dörrar är öppna när jag ber om att få komma in. Många stannar till och berättar att de har hört mig på radio, läst om mig i tidningen, främmande människor som tar sig tid att berätta att de tycker att jag gör bra saker. Efter cirka 26 år i Sverige har jag blivit så försvenskad att jag inte förmår att ta till mig detta. Vänner som skriver och berättar att de beundrar mitt mod och mitt engagemang, det är svårt att ta till sig det.
Men jag tänker att det är oförskämt att inte stanna till och insupa det fina som andra vill dela med sig. Jag tänker att det krävs mod att tala om för andra att de berör och inspirerat. Därför vill jag ta tillfället i akt och berätta en liten del av min framgångssaga.
Viljan och ambitionerna har jag alltid haft, de höga målen med. Skulle jag inte bli världsmästare i boxning så skulle jag bli FN:s generalsekreterare. Prisbelönt journalist skulle jag också bli och en och annan roman skulle jag skriva och självklart skulle jag kamma hem ett nobelpris i litteratur.
Nu ser mina drömmar annorlunda ut, nu är drömmen att leva glatt, hitta mening och beröra och inspirera andra och på så vis förändra världen till en bättre plats.
Drömmar och en stark vilja kan försätta berg, det må stämma men för mig har framgången funnits i att jag under min resa haft turen att träffa på generösa människor som valt att se mig och stötta mig.
Det har varit mina fantastiska lärare som uppmuntrat mig att våga utforska mina intressen, som givit mig utrymmet att synas och få vara duktig. Det har varit personer som valt att tro på mig, som tagit mig i handen och visat upp mig för sina kollegor på redaktionen på tidningen och sagt: Berivan vill skriva krönikor och jag tycker att ni ska ta in henne. Då var jag bara 16 år gammal och hade turen att träffa en person som valde att hjälpa mig när jag berättade att jag ville skriva.
Det har handlat om att jag sökte hundratals sommarjobb och till sist snubblade på en arbetsgivare som valde att släppa in mig trots bristen på nätverk och erfarenheter. Det har varit kollegor, som sett att jag har en vilja att prestera hårt och därför ställt upp för mig. Kollegor som berättat för våra gemensamma chefer att de tycker att jag ska få en chans trots att jag inte har mångårig erfarenhet.
Jag har kommit dit jag är för att jag har arbetet hårt, för att jag orkat söka flera hundra sommarjobb. Utan de nätverk och de stöd jag fått längs vägen hade jag dock kunnat vara en av alla de duktiga, hårt arbetande och högt utbildade personer, flyktingar, som i dag sitter hemma för att de inte får en chans. Universitetsutbildade som har arbeten som ligger långt under deras kompetensnivå. En sån förlust för individen men också för samhället.
Jag vill med dessa ord be dig som läser detta, att vara en sådan person, en som öppnar dörrar, som vågar ge andra människor en chans även om det känns lite osäkert. Dina handlingar, hur små de än må vara i stunden kan vara en del av en annans människas resa in i gemenskapen.
Tack alla ni som gav mig chansen, nu ska jag även på arbetstid verka för att fler ska få möjlighet att komma in i gemenskapen och bidra till vårt gemensamma.
