Musikbranchen är som ett pyramidspel där den stora massan musiker i botten göder eliten i toppen. Intäkterna från Spotify rinner uppåt och du måste upp i miljontals streams för att få ut en inkomst värd namnet, medan världsstjärnorna cashar in miljoner och ägarna miljarder.
Marknaden i Sverige domineras av stora internationella drakar som Sony, Universal och Warner. När en ny artist får ett kontrakt brukar 80 procent tillfalla bolaget och bara 20 procent återstår till artisten som faktiskt har skapat musiken.
En kreativ bransch som borde frodas av nytänkande är paradoxalt nog konserverad i traditionella maktstrukturer. Det finns inte en enda kvinnlig VD på någon av de stora bolagen. Bara var femte låtskrivare som är ansluten till STIM är en kvinna.
En lovande ung producent jag känner från Botkyrka slutade med musiken helt för att det var för farligt.
En rapport från Sveriges Kompositörer och Textförfattare (SKAP) visar att 97 procent av de rasifierade uppfattar att rasism existerar i branschen och 72 procent själva har upplevt negativ särbehandling. Som att bli avfärdad som mindre kompetent, bli avbruten eller ignorerad under möten, att få idéer eller expertis ifrågasatt, att inte få erkännande eller cred för sitt arbete, att bli aggressivt eller ovänligt bemött och att stigmatiseras som ”besvärlig”.
Vita respondenter i rapporten uppger mer sällan att de utsatts för liknande behandling. Men fler – 4 av 5 – svarar att de har erfarenhet av rasistiska skämt.
Musikbranschen är lika segregerad som övriga samhället där unga artister från förorterna går sina egna vägar med inställningen ”Fuck branschen”. Den enda vägen som nått en större kommersiell framgång är gangsterrappen. Artisteriet har varit en alternativ väg till snabba cash där våldskapitalet i rimmen har genererat ekonomi. Något kriminella nätverk inte varit sena på att utnyttja.
Rapparnas skildringar av en livsstil präglad av våld och droger har passat perfekt in i mediedramaturgin om förorten som en kriminell plats. De har speglat den vassaste skärvan av verkligheten, den enda som majoritetssvensken verkar vara intresserad av att lyssna på.
Men gangsterrappens uppgång har blivit dess egna fall. Einar, C.Gambino, Rozh Shamal, Gaboro är bara några av de mördade musikerna de senaste åren. Rapscenen har blivit övertagen av kriminella gäng där nya musiker måste vara noga med att välja vilka de jobbar med för att inte råka välja fel sida i en beef. En lovande ung producent jag känner från Botkyrka slutade med musiken helt för att det var för farligt.
”Förortsmusiken” är lika styrd av maskulina hierarkier som musikbranschen i stort. Våldskapitalet är bara mer uttalat, medan den ojämställda etablerade branschen utövar en mer subtil form av psykiskt våld, som rapporten från SKAP visat, för att upprätthålla strukturerna.
När gangsterrappens attraktionskraft har dalat och inte längre toppar listorna öppnas ett fönster för andra berättelser om livet i förorterna. När våld och droger inte längre är det säkraste receptet på framgång kan en ny generation förortsmusiker nyansera livskildringarna. De unga männen bortom machomaskuliniteten har mycket på hjärtat om vi bara vill börja lyssna. Kvinnor och icke-binära som är undantryckta i hela musikbranschen bär på berättelser vi hittills inte hört. Särskilt rasifierade kvinnors röster från förorterna är de mest kvävda och behövda.
Pyramiden i musikbranschen behöver vändas upp och ner där resurserna rinner till de som är på botten. Där basen på pyramiden blir plattformen för en ny generations röster att höras.
