Ombildning betyder att hyresgästerna tar lån och köper sina lägenheter som därmed förvandlas till bostadsrätter. Vid utförsäljning säljs husen till riskkapitalister och vi blir hyresgäster hos dem istället. För att kunna handla med våra hem ombildar de också vårt klassmedvetande, och allt vi trodde vi visste om våra egna behov och intressen vänds upp å ner.

Förortsbefolkningen kan välja att ta dessa ”chanser”, dessa välvilliga ”erbjudanden”. Man ger ”möjlighet till bostadskarriär” och bryr sig plötsligt big time om den fattigaste arbetarklassens sämre villkor och bristande valfrihet. Fram läggs ytterligare en variant på klassresan: lycka och framgång till några få håller hoppet vid liv, och systemet intakt. Så kan samhället backa och två sina händer från miljonprogrammet. Det egna ägandet gör åratal av förfall och misskötsel till vårt eget privata problem.

Den som inte kan köpa blir hyresgäst hos sina grannar. Det ska öka tryggheten, men vad som händer med våra relationer till varann när fel granne sänker värdet på den andres investering vet de inget om. Att man knappast kan amortera på otrygghet som handlar om ohälsa, pissiga arbetsvillkor och dåliga skolresultat säger ingen.

Precis som klassresan verkar bostadskarriären vara enkelriktad. Var de som skiljer sig, förlorar jobbet, blir sjuka eller på annat sätt får returbiljett ska ta vägen skiter de i. Själva karriären görs genom att köpa billigt, sen sälja dyrare, göra vinst och flytta. För oss som vill bo kvar för rimlig hyra utan mögel och med värdig standard, erbjuds ingenting. Ingen upprustning i sikte när alla blir sin egen lyckas smed. Det talas om att uppnå ”balans” och att förslagen gäller områden där allmännyttan ”dominerar”. Den dagen vi applicerar samma princip på privatägda områden blir det en jävla massa expropriering att göra.

Det ska vara blandade boendeformer, men det betyder knappast att innerstan blir hyresrätt. Nej privatiseringar reverseras aldrig och det är bara vissa människor som behöver blandas ut. Det är orten som ska spädas, för att inte bli hotande, tickande bomber av rasifierad fattigdom à la Husby. Där det råder helvit borgarextremism krävs ingen mix, de vill så att säga bara ljusa upp det mörkaste lite. Blanda på botten och vips! Så syns inte fattigdomen lika tydligt.

”Här växer en ny stadsdel fram” står det på byggplanken runt ett av mina torg. Att det redan ligger en stadsdel här vill de inte kännas vid. Byggandet av flashiga bostadsrätter med rättvisemärkta cykelgarage och klimatsmarta handduksvärmare sägs motverka segregation och fattigdom. Man ska blanda upp med dyra nybyggen, men om man bygger för människor med pengar, då bygger man för människor med pengar och inte för de som inte har några. En låda är för fan en låda.

Tanken är att ”flyttkedjor” ska uppstå. Alltså att om en familj flyttar in i det nya flashiga, så lämnar de nåt lite mindre flashigt, som några lite mindre flashiga kan flytta in i, och de lämnar i sin tur något som någon… ja ni fattar. Det är bostadskapitalets svar på ”trickle-down”-lögnen. Om byggbolagen i toppen tillåts bygga ännu mera flash till marknadshyror och ökade vinster kan lite glitter kanske ramla ner längs pyramiden. För den som vill riva pyramiden låter det som riktigt gammalt, men nypolerat bajs.

Storstadsregionerna gav nyligen Tapio Salonen och Martin Gradner i uppdrag att göra en kunskapsöversikt för flyttkedjefenomenet. De konstaterar klart och tydligt att de aldrig når personer med låga inkomster. Kedjan bryts innan dess och slutar i en trasig länk där bostäder för de med lägst inkomster helt saknas om allmännyttan försvinner. Så länge klas­samhället består kan ingenting finnas och ingen politik föras, som är lika för alla. Hur de än snackar så är den här ­skiten inte för oss.