Döden händer, som en del av livet. Utan att vi dömer den eller försöker värja oss från den.
Barn skjuter luftgevär på pinup-bilder (”Jag siktar fan inte på dem , de är för fina”).
Simone blir Simon, och läsaren får följa hur könsrollerna upplöses.
I Ulf Starks böcker får livet finnas, utan att vuxna kommer in och säger vad som är rätt eller fel.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.” Så sa han om våra vuxna förväntningar på barnböcker som pedagogiska.
Barnboksförfattare tillhör en radikal minoritet, konstaterade författaren Ylva Karlsson när jag intervjuade henne nyligen (Dagens ETC 14/6 -17). De står på barnens sida, i en tid när det mesta handlar om vuxnas behov.
Många vuxna ser på barnböcker, och barnkultur över huvud taget, som pedagogiska verktyg för att göra barnen till fungerande vuxna i ett samhälle som – förlåt mig – suger livet ur de flesta av oss. Man förväntar sig att barnböcker ska berätta för barn vad som är rätt och fel istället för att bara låta kulturen vara något lustfyllt. En spännande plats av utforskande och lek, där vad som helst kan hända. En fristad i en inrutad värld där varje steg ska ha ett syfte, en mening. Där att bara vara anses som lathet.
Där allt som räknas är prestation, och aktion.
Göra, inte vara.
Inte som det jag vill tänka det som: sätt att vara öppen, för att ta emot det som kommer. Passiv betyder inte meningslös. Istället: öppen, för att ta emot världen.
Jag är utbildad inom Jesper Juuls utbildningsorganisation Family Lab. En av de mest efterfrågade föreläsningarna är föräldrar som vill få en timmes crash course i hur man ger barn självkänsla. Alltså: hur man ger barn en känsla av att ha egenvärde och betydelse, utanför vad de presterar.
Om vi säger såhär: det är en process, det tar lite mer än en timme.
Att ge barn – och alltså, människor – en känsla av värde är inget som sker en halvtimme på lördagseftermiddagen efter att dagens shoppingtur klarats av. Det är inget som sker på timmen mellan middag och läggning. Det är en konstant process av att visa respekt för barn, som människor. Att ta in deras erfarenheter och upplevelser, utan att predika. Barn är inte problem som ska lösas. De är inte tomma blad som ska indoktrineras med korrekt barnlitteratur, där ingen gör fel eller har riktiga känslor.
Barn är människor, unika och fantastiska. De förtjänar att lyssnas på. Tas på allvar.
Ulf Stark visade barns verklighet utan pekpinnar. Hans böcker och tv-manus var aldrig tillrättalagda. Aldrig skapade ut en vuxens perspektiv för att uppfostra barn att följa regler, bli korrekta, duktiga, hurtiga medborgare (som blir utbrända vid 25). Samtidigt, fulla av hjärta och humanism. Respekten, närvaron och empatin gör hans verk tidlösa.
För att citera Suzanne Osten: Ulf Stark var ”en poetisk aktivist i upplysning om barns fantasi”.
Och hans anda – och verk – lever kvar.
Vill vi hylla honom ska vi fortsätta vara radikala nog att ta barn på allvar. Älska fantasin, öppenheten. Kaoset.
Det är i den vildaste fantasin som vi hittar frön för att förändra världen.
