Jag satt i produktionsnämnden för vård och bildning för S och den allra första frågan barnen ställde handlade om skolmaten. De ville ha godare mat, fler alternativ och vara med och påverka. Och jag sa att jag inte hade nån makt över det. Att det är ett externt bolag som får en viss budget och i samråd med rektor sätter menyn.
Jag försökte förklara systemet med utförarnämnder och produktionsnämnder och att det jag får bestämma mest handlar om vem som ska få olika uppdrag i verksamheterna. Jag kollrade bort dem med teknikaliteter. Jag kände mig maktlös och de kände nog att jag var rätt värdelös.
Men jag ursäktade mig själv med att vi höll på med mycket viktigare saker än detaljer som exakt vilken mat som serveras. Vi höll på med hårda frågor: upphandlingar, avtal och certifieringar och grejer. Det är snart 20 år sedan och jag tänker fortfarande ofta på det. På hur fel jag hade.
När jag gick ett par år på folkhögskola blev det tydligt hur central maten var. Mat som inte var bra och god kunde förstöra en hel dag. Vårt elevråd av vuxna människor, som jobbat som fackliga företrädare, konsulter, väktare, hade precis samma prioritering som barnen i Uppsala: vi ville ha bättre mat. Vår skolledning svarade oss samma som jag svarade barnen: Vi kan inte göra något. Det är ett företag som driver, vi kan inte höja priset, det blir rörigt om elever ska tycka till, nöj er, inte vårt bord.
Men skolmaten går ju utmärkt att ändra på, den är ingen naturlag. Vi kan fördela om pengar så att det finns mer resurser för maten, vi kan ställa krav på lokalproducerat och ekologiskt och socialt hållbart och vi kan säkra omfattande elevinflytande över menyerna. Om vi vill. Om vi är beredda att ta strider mot opinioner som vill sänka skatter, mot företagen, mot time management och delegationer.
Detsamma gäller all politik. Det som är mänskligt skapat kan människor ändra på. Men någonting gör att alla känner sig maktlösa. Eleverna känner sig maktlösa, liksom rektorerna, företagen som ska leverera utifrån lagstadgade krav att prioritera aktieägarnas vinst och maktlösast av dem alla känner sig politikerna. Klämda mellan våldsamma skrattemojis på varje seriöst försök att diskutera, arga krav på sådant de upplever långt bortom deras kontroll och partipiskor från kanslier som anpassat sig till den populistiska medielogik som säger att det är viktigare hur något uppfattas än vad du menar.
Jag kände mig maktlös inför barnens frågor. Systemet hade effektiviserats och strukturerats så att barnens nöjdhet inte längre var någons ansvar. Vi i produktionsnämnden var kunder hos konkurrerande bolag, skolledningen mottagarna och barnen reducerades till någon form av rekvisita.
Om vi är maktlösa inför skolmaten, vem ska då känna ansvaret för det faktum att hettan och torkan hotar att döda alla, på plats efter plats i världen? Vem känner ansvar för att hejda slaveriet som exploderar bland klimatflyktingar? Vem ska hejda att kärnvapenskramlandet åter tar fart och botbara sjukdomar och luftkonditionerade bombplan gör sitt bästa för att släcka allt hopp om en framtid? Det maniska mässandet om islamister och putinister ger kanske någon slags känsla av handlingskraft, medan varje uns av maktanalys noga tvättats bort från offentligheten. Det blir liksom begripligt att inte bara politiker, utan även journalister, aktivister och humanister bara ger upp. Pekar på någon annan och väntar.
De goda nyheterna är att ojämlikheten är precis lika lite naturlag som skolmaten! Vi kan fördela om pengar, ställa krav på ekologiskt och socialt hållbart och vi kan kräva omfattande inflytande. Om vi vill.
Vi kan börja i det lilla. Vad har just du makt över? Är du politiker? Jättebra! Nästa gång du är i en skola, lyssna och berätta för barnen att det går att förändra! Empower dig själv. Och samma sak vilken position du än har. Det går. Gör radikala livsval som visar alternativ, skicka uppmuntrande kommentarer till alla som gör något bra, försök förstå något på djupet och förklara det för någon annan, varför gör ”de andra” som de gör? Bli sams med nån som var dum för länge sen. Överlev den här mandatperioden. Våga drömma!