Eftersom jag har ett musikaliskt svårflörtat barn tänkte jag passa på att ge honom mer Bowie, men han vill inte höra mer. Inte för att han tycker att det är dåligt, utan tvärtom: han har redan Michael Jackson som han aldrig fick se live och tycker att det vore outhärdligt med fler döda idoler. Fullt begripligt. 

Bortsett från Einstürzende Neubauten, som jag
under förra året jagade över halva Europa ifall de skulle lägga ner eller dö, har det alltid varit så med mig och mina husgudar att jag kommer för sent. Ibland är de döda. 

Andra gånger lever de och kanske gör ett album då och då, men jag har missat deras banbrytande år. Eller så har jag bara ingen att dela min kärlek med eftersom mina vänner är så ointresserade av musik på estniska eller polska att mina Facebookdelningar känns som att slänga ut låtarna i yttre rymden. 

Tolv år gammal började jag gråta över Kurt Cobain, fast han dog redan när jag var tio och jag visste om det. Töntigt, tyckte omgivningen och sa att jag säkert inte ens gillade Nirvana på riktigt. Så småningom försökte jag anpassa mig. Tyckte lite lagom om musik av artister som det inte fanns någon anledning att avguda. 

Ett par år senare sket jag i det eftersom jag inte fick några killar ändå. Jag försökte slå en mobbare på käften (men missade), gav mig hän åt Marilyn Manson (som folk redan hade börjat kalla kommersiell) och kladdade kajal i pannan. Favoritbanden kom och gick, och inte sällan fick jag höra att de inte var mina, att jag inte var äkta. 

I mitten av gymnasiet upptäckte jag Bowie. När föräldrarna rensade källaren och skulle slänga sina gamla vinylskivor räddade jag skivspelaren och mammas Hunky Dory. Stackars pappa gjorde några sista, tappra försök att få mig att skärpa mig och bli normal, men jag stängde in mig på mitt rum och lyssnade på ”Kooks” om och om igen, drömde om att bli välkomnad in i en familj av något slag där min knäpphet sågs som något positivt (och där vuxna inte slängde vinyl). 

En gång fick jag se honom live, under Reality-turnén. Mitt i ett hav av medelålders människor som verkade helt nöjda med att sitta ner under en konsert satt jag och några andra tonårsbrudar, som målat var sitt litet ankare på kinderna. Var det här verkligen vårt, undrade jag. Vi som levt större delen av våra liv i en värld där ingen blev speciellt chockerad över orangefärgat hår eller sminkade män. 

Första gången vi inte kunde hålla oss utan ställde oss upp drog gubbarna i oss, irriterade, och tyckte vi skulle sätta oss ner. Vi svarade att de borde ställa sig upp
i stället, och mot slutet gjorde de det. Ett hav av gubbar, tanter, småtjejer och allt däremellan höll varandra i händerna, smågrät och sjöng med i Heroes. 

Ja, jag grät så snoret flödade när David Bowie dog. Utan honom hade jag antagligen torkat av kajalen och fällt ner långfingret under den där tiden då det skulle ha varit så mycket enklare att bli normal. Han var en mentor, hans musik min bästa och ibland enda vän. Jag var 30 år för sen, men han var ändå min. 

I dag har jag en extrafamilj bestående av människor i en mängd olika åldrar, som förenats genom musiken och har det gemensamt att vi skiter i att växa upp och låta oss uppfostras. Husgudar är viktiga på det sättet, och sorgen när de dör är på riktigt. De som avfärdar det som idoldyrkan har nog aldrig varit riktigt ensamma.