Krönika: Om punkare, vänstermänniskor och tillhörighet

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I 14-årsåldern så upptäckte jag punken och dess musik. Vilken häftig känsla det var! Ofta bra texter som utan krusiduller beskrev de samhällsproblem som intresserade mig. Punken hade också en stark alla-kan-spela-känsla som jag älskade. Punkbanden fick mig att känna: Kan de så kan jag! Dessutom kändes det som att det fanns en stämning inom punken som tillät att man skulle få se ut som man ville utan att vara fördömande.

Under den perioden skrev jag hundratals texter. En del texter användes till låtar i mitt dåvarande punkband Pottan flyger, en del blev låtar till andra band och en del blev visor till mitt akustiska projekt som hette Fredelino.

När jag sedan började på gymnasiet hade jag börjat spela mera ute och träffat andra människor som också hade punkmusik som grund för det de höll på med. Det visade sig dock att många av punkarna inte var så tillåtande som jag först trott. Jag blev aldrig och har aldrig sedan dess varit riktigt accepterad inom punkrörelsen. Jag hade inte någon grön eller röd mohikanfrilla som stod rakt upp. Inga nitar. Gillade inte att supa som ett svin. Jag hade dock kängor och skinnjacka ibland, men det räckte inte.

För några veckor sedan på tv så pratade Henrik Schyffert om vänsterns problem att engagera nya människor i sin rörelse. Han menade på att man ska ha hela paketet för att få kalla sig vänster. Det räcker inte med att själv känna att en tillhör vänsterrörelsen, utan man måste vara PK (politiskt korrekt) hela tiden. Ha koll på allt som räknas som vänstertankar.

Synd, men i den stunden så slår det mig att jag heller inte blivit riktigt accepterad i vänsterkretsar. Många gånger har jag fått skit för att mina låttexter ibland också är kritiska mot vänsterrörelsen. Vänsterrörelsen måste enligt mig också kunna vara en plats för lite olika tankar utan att för den skull tappa hela sin grundtanke och ideologi.

Tack för mig!