Göteborgs universitet, socionomprogrammets tredje termin. Olika representanter från fältet pratar om sina respektive yrken. De flesta studenter har redan en idé om vad de vill jobba med i framtiden och lyssnar med ett halvt öra på det som inte intresserar dem. Men så kliver en kvinna upp på podiet. Hon tar tag i mikrofonen och tittar ut över salen som är byggd som en amfiteater. Makt, säger hon. Jag gillar att ha makt. 

Jag vet inte hur det är med resten, om de också hajar till. Jag lyfter i alla fall blicken från mitt kollegieblock som är fullt med hjärtan, streckgubbar och hästar. Jag har inte utvecklat mitt kladdande sedan högstadiet.

Däremot har jag vid den här tiden lärt mig att känna igen en osympatisk människa. Kvinnan har något glansigt i blicken när hon talar om makten hon har som socialsekreterare. Känslan av att hon använder den på fel sätt är påtaglig. Eventuellt vill hon locka, det dåliga löneläget till trots, med någon form av status, men det enda jag tänker är att hon har fel position, att hon är på fel plats. 

Det har gått några år  sedan det här hände och i dag har jag tyvärr träffat på många som är på fel plats. Både inom mitt yrke och privat. Det verkar finnas en särskild typ av människa som njuter av att ha makt över andra som är i en sårbar eller utsatt position.

Senast i veckan var jag hos en läkare som helt apropå började tala om min ålder och att det var dags för mig att skaffa barn nu, bråttom rent av. Jag hade inte sökt för reproduktionsfrågor och blev minst sagt förvånad när han fortsatte på barnspåret och berättade för mig att det minsann är viktigt att arbeta heltid, jag måste ju tänka på föräldrapenningen.

En annan läkare som jag sökte upp när jag var helt knockad av utmattningsdepression tvingade mig att ta ett leverprov, för han kunde ju inte sjukskriva mig innan han hade försäkrat sig om att jag inte var alkoholiserad. 

Det här är två incidenter i mitt liv, och jag har nog kommit lindrigt undan ändå. För det finns de som ständigt blir ifrågasatta, de som alltid måste förklara, bortförklara och ursäkta sig. Vilket betyder att man måste ha resurser att förklara, bortförklara och ursäkta dig.

Dessutom har samhällsklimatet blivit mer skeptiskt. Ingen tror på någon och det har gått så långt att du nästan behöver ett intyg för att få ett intyg. I den här misstänksamheten frodas den sorgliga ursäkten till människor som är så uppfyllda av sin egen position att de i utbyte mot dina rättigheter vill ha din värdighet. För att de har makten att ta den, skrynkla ihop den och stampa på den. Inte för alltid, men just där, bakom den stängda dörren på socialkontoret, Migrationsverket, Försäkringskassan eller vårdcentralen.  I de slutna rummen är det fritt fram att sparka nedåt.