Det är något visst med folk som älskar att springa. Sättet de rör sig på, hur de tänker och hur de angriper livet. Det är först på senare tid jag har förstått hur mycket tid, hur mycket planering och förberedelse det krävs av löpare. Den mängden träning, disciplin och tidiga morgnar det krävs för att bli ett riktigt svin!

Folk som älskar att springa har nästan en solid aura av självgodhet omkring sig. Den typen av självgodhet som krävs för att kunna kräva att centrala delar av en stad ska stängas av för att dessa personer ska kunna visa sin omgivning hur förträfflig man är som kan sätta en fot framför den andra, lite snabbare än någon annan. 

Bara i maj sprangs det 50 maratonlopp världen över, i juni är det 42 enligt marathonguide.com. Jag befann mig i Rom under ”Maratona di Roma” för några år sedan. Jag såg en familj som skulle ta sig till Spanska trappan. De stod och laddade för att hitta en lucka, mamman med ett litet barn i famnen och pappan höll sin dotter i handen. När de såg sin chans så sprang de rakt ut, men den lilla dottern tvekade, blott för ett ögonblick och plötsligt stod hon där, ensam på trottoaren. Mamman vände sig om och ropade hennes namn, men pappan tog tag i henne och skrek något som jag tolkade som skit i henne, det är försent, vi får starta ett nytt liv med bara ett barn. 

Nu är ju maratonlöpare lite som nassarna i Sverigedemokraterna, undantag, men vi har ju alla vardagslöpare. De vi ser på arbetsplatser, skolor och gator och torg, som verkar vara helt normala människor med sunda och bra värderingar. Så plötsligt ser man dem på håll, klädda i shorts över långkalsonger, skor från framtiden och ett vattenbälte. 

Värsta sortens löpare är innerstadslöpare. Sådana som springer förbi uteserveringar där vanligt folk sitter och tar en cigg och en öl och för ett ögonblick väljer att ta det lite lugnt. Jag hatar när löpare ska tala om för dig hur bra det är med löpning och hur bra just de är på löpning och hur man ska göra innan man löper, under och efter. Jag har en vän som på fullaste allvar har sagt att bara idioter springer i bomull och sedan inte ens bemödat sig med att utveckla resonemanget. Vad är det för fel på bomull? 

Sedan har vi de som säger att löpningen är som en drog, att de är helt beroende. Vet ni vad mer det finns som är som en drog? Droger. Testa det i stället för att berätta för mig hur fasansfullt jobbigt det var den där gången du skulle springa den sista kilometern av Göteborgsvarvet det året det var lite varmt. Hur tror du att vi icke-löpare känner oss när vi måste sitta på en paddanbåt för att ta oss från Drottningtorget till Brunnsparken? Eller skammen man känner när man verkligen måste korsa gatan och man känner sig som en tjock kossa, med alla fanatiska anhängares blickar brännande i nacken? 

Sedan har vi den mest perverterade formen av lördagsunderhållning, Midnattsloppet. I Stockholm, Göteborg och Malmö spärrar de av centrala delar av staden för att tusentals människor under ett par timmar ska få springa den där milen som alla löpare är så sjukligt besatta av. Startavgiften är från 395 kronor och om du är riktigt pervers så har du även möjlighet att delta i ”Maskeradklassen” för att det ska bli extra festligt. För det är så de marknadsför Midnattsloppet, som något festligt. Förra året dunkade det riktigt värdelös house-musik utanför mitt fönster när allt jag ville var att sängen skulle sluta snurra, för jag hade varit på en RIKTIG fest, blivit lite för full och försökt korsa Allmänna Vägen i tio minuter med en falafelrulle och en pucko som blivande sängkamrater. 

Sedan finns det säkert någon statistik eller forskning som visar på att en lever längre som löpare än genomsnittet, men min fråga till alla löpare är: hur kul är livet egentligen? Eller rättare sagt, hur kul är ERT liv egentligen, med alla tidiga morgnar, hällregn och fula solglasögon? Är det verkligen något ni vill förlänga? Man kan inte springa ifrån döden.