Undervattensfilmaren Richard Vevers har just klivit upp ur havet till en flytande bar. Housemusiken pulserar från DJ-båset. Några barbröstade män rör sig lojt över dansgolvet bland solhattar och färgglada drinkar.

Det är en lat semesterdag i Nya Kaledonien, 120 mil ut i Stilla havet från Australiens ostkust. Vevers, i våtdräkt och med filmkameran i handen, tränger sig igenom det lilla dansgolvet. Han har precis varit nere i djupet och dokumenterat världens näst största korallrevs undergång.

Scenen är från ”Chasing Coral”, en prisbelönt dokumentärfilm från i fjol, som finns på Netflix.

När FN:s klimatpanel IPCC släppte sin senaste rapport i början av oktober nämndes korallreven som ett av många områden som påverkas drastiskt av den globala uppvärmningen. De senaste årens rekordhöga temperaturer har redan nu haft en massiv påverkan på reven. Värmehöjningen med knappt en grad har gjort att korallerna bleks och dör i massor.

I sin senaste bok ”Nej är inte nog” besöker Naomi Klein Stora barriärrevet och beskriver massblekningen.

”När koraller bleks blir dessa vackra, färgstarka varelser – ett ekosystem lika rikt som Amazonas regnskog – spöklikt benvita. Blekta koraller kan återhämta sig om temperaturen snabbt återgår till en normal nivå. Denna gång har de inte gått ner igen, så nästan en fjärdedel av revet har dött.”

Klein påpekar hur liten temperaturhöjningen varit som har lett till denna massdöd och att det till skillnad från spektakulära bränder, stormar och översvämningar har korallreven varit ”en stilla död i vattnet”.

Omkring en tredjedel av världens koraller beräknas överleva en global uppvärmning på 1,5 grader. Bara en hundradel av korallerna överlever 2 graders temperaturhöjning.

99 procent av världens koraller kommer alltså dö om vi inte når Parisavtalets uppsatta mål.

Skillnaden är enorm, speciellt med tanke på att vi just nu ligger långt över kurvan och går mot en uppvärmning på tre, kanske ända upp till fyra–fem, graders global uppvärmning orsakad av våra gemensamma koldioxidutsläpp.

Jag kunde inte riktigt ta in siffrorna när IPCC-rapporten släpptes. Jag förstod inte vad korallrevens död faktiskt innebär, vilken betydelse de färgsprakande undervattensorganismerna har i vår värld.

Visst är det omöjligt att inte förtrollas av de sagolika landskapen som korallreven formar på havsbotten. Och visst går det att läsa sig till en massa fakta, som att nära en miljard människor är direkt beroende av korallreven för sin föda och försörjning inom fiske eller turism. Eller att korallerna fungerar som viktiga barriärer för att skydda kustområden från erosion, och att hjälpa till att bryta högre vågor som kan orsaka stor skada. Men det var för abstrakt, för torrt.

Det var inte förrän jag såg ”Chasing Coral” som något verkligen föll på plats i mitt medvetande.

Det är en film som det är omöjligt att värja sig ifrån, i både hjärta och hjärna. Poetiskt vacker och samtidigt sprudlande av kunskap och fakta, och just därför samtidigt så gripande och djupt sorglig.

Richard Vevers, undervattensfotografen och huvudpersonen i ”Chasing Coral”, lämnade en framgångsrik karriär på Londons bästa reklambyråer, och känslan av att det måste finnas något bättre att göra av sitt liv än att marknadsföra toalettpapper. Hans nya kall i livet blev att försöka upplysa världen om vad som pågår just nu strax under ytan på våra världshav.

Han jämför temperaturhöjningen i havet med våra kroppar. Om kroppstemperaturen höjs med en eller två grader gör enorm skillnad. Korallblekningen är en stressreaktion, precis som feber hos människan.

”Fick det fortgå skulle det vara dödligt. Så allvarligt är problemet när det gäller havet”, säger han.

Vi kan i dag ganska enkelt ta reda på all den kunskap som behövs för att förstå att klimatkrisen är akut. 99,94 procent av världens forskare är överens om att mänskligheten orsakar klimatförändringarna.

Ändå gör de allra flesta av oss nästan ingenting. Vi fortsätter nöjesflyga, vräka i oss kött, lyxkonsumera och köra bil i samma rasande tempo som förr.

Kanske är det just starka berättelser som ”Chasing Coral” vi behöver för att förståelsen ska sjunka in och leda till någon faktisk förändring.

Just nu har FN:s klimattoppmöte börjat i Katowice. På en pressträff nyligen för oss journalister som ska resa dit satt Sveriges chefsförhandlare Johanna Lissinger Peitz och pratade om transparensramverk, flexibla strukturer och global översyn. Hon ursäktade sig: ”Det blir lite tekniskt nu, men det är en teknisk förhandling.”

Självklart måste klimatsamtalen få vara tekniska och byråkratiska, när regler för hela världens länder ska beslutas.

Men ska vi kunna göra verklighet av den nödvändiga förändringen, och skapa en förståelse och opinion för att den är akut och nödvändig så behöver vi också starka berättelser. Något att binda upp det på, som träffar känslospröten och förvandlar ilskan, gråten och rädslan till förnuft och i slutändan verklig handling.