Jag har en något ansträngd relation till hattar. Alltför ofta har jag både påstått och tänkt att jag ska köpa en. Men jag kommer liksom aldrig till skott. Några gånger har det varit riktigt nära. Då har jag länge gått runt bland cylinderhattar och plommonstop, känt på dem, sniffat på dem, tittat mig själv i spegeln i olika vinklar och till slut fastnat för en som känns helt rätt. Jag har äntligen bestämt mig. För ett ögonblick känner jag mig hel. Men innan stenen fallit från hjärtat händer något. I sista stund ångrar jag mig och får dåligt samvete för att jag upptagit expediternas tid med korkade frågor. Men de är alltid mycket tålmodiga. De tittar på mig med blickar som jag tror ska föreställa förstående och ler professionellt.
Jag har kommit fram till att jag förmodligen inte riktigt vågar provocera bilden av mig själv. En hatt är ett slutgiltigt ställningstagande och jag vet inte om jag vill vara en Buffalo Bill eller en Strindberg i stormhatt.
Jag har testat olika strategier. Allt från ovanstående omsorgsfullhet till att bara rusa in och kasta mig över första bästa butiksbiträde och fråga.
– Var är min hatt?
Kanske har jag bara inte hittat den som perfekt harmonierar med min personlighet. Jag betraktar avundsjukt andra som glider fram med huvudbonader som en naturlig del av en identitet. Galanta damer med stora yviga varianter med färgade fjädrar, skäggiga tänkare med slitna plommonstop och eleganta herrar i stormhattar. Nej, jag skulle helst vilja ha en som jag hade haft länge. Något man har skaffat sig i ungdomlig yra och nu i historiens förlåtande sken betraktar med kärlek och milt överseende.
En ny hatt är historielös.
Det kanske är där skon klämmer.
Jag hade en period när jag samlade på mössor. Det är inte samma sak. En mössa kan man bara slänga på sig. Den kräver inget. Mössor har man flera av, hatt har man bara en. På den tiden kunde man gå till hittegodsavdelningen på Stockholms lokaltrafik. Där hade man ibland utförsäljning på grejer som ingen gjort anspråk på. För fem spänn köpte jag en mycket märklig mössa. Den var stickad, blå, rund och dekorerad med röda fiskmåsar. Det fina med den var att jag kunde vara helt säker på att det inte fanns fler av samma sort.
Den var unik.
– Åh fy fan. Vad ska du med den där till? Du kommer ju aldrig att använda den, minns jag att min hustru sa när jag kom hem. För att bevisa att hon hade fel satte jag den på huvudet tog min yngsta son under armen och traskade upp till den lekpark som ligger i anslutning till huset vi bodde i då. I sandlådan satt en mamma med sin lilla dotter. Flickan stannade upp i sin lek och tittade länge på mig som om hon sett ett spöke. Sedan vände hon sig frågande till sin mamma.
– Mamma ...är det där en tant?
Kanske blev jag traumatiserad där och då. Kan det vara så?
Nu skriver vi nådens år 2014 medan flingor faller tyst till marken därute. Vari nåden består får man väl se. Möjligen kan man skymta något om denna i framtida summeringar. En sak kan jag vara rätt säker på. Det blir nog ingen hatt i år heller.
