Med de orden avslutar den brittiska skådespelaren och manusförfattaren Phoebe Waller-Bridge sin bok ”Fleabag the scriptures – this is a love story”. Sedan har hon lämnat ett par linjerade sidor tomma. Så att man kan använda dem för att skriva själv.

Och om jag tänker skriva där? Det kan hon fethaja att jag ska. Eller rättare sagt, det har jag redan gjort. Jag har dessutom fyllt en av mina Moleskine cahiers med allt jag skulle göra om jag inte vore så skraj och byxis. Om jag vågade stå på mig. Om jag inte var så rädd för att göra fel. Om jag hade någon annan drivkraft än att alltid leva som om jordens fortlevnad hängde på att jag inte gör andra besvikna.

Om skammen inte dränerade all min energi. Och sedan skammen över att ständigt gå runt med dessa skamkänslor. Som dödar all humor och lust.

Om avundsjukan bara gav med sig och jag kunde bli helt fri och vara den jag är utan att hela tiden jämföra mig med andra.

Om jag inte vore en sådan fegis skulle jag skriva en monolog precis som manusförfattaren Phoebe Waller-Bridge och sedan ställa mig på den där jävla otäcka scenen och framföra den själv. Och precis likt Phoebe Waller-Bridge skämta om bröst. Mina och andras. 

Jag älskar att Phoebe Waller-Bridge är besatt av bröst. Jag älskar hennes skämt om hur det är att ha stora bröst, och att hon som plattbröstad på något sätt lyckas komma undan med utsagorna om hur storbystade vare sig kan öppna kylskåpsdörren eller se vad som ligger på golvet. Och om männen som tvångsmässigt måste röra vid hennes bröst när de ligger och vällustigt stönar ”they’re so small, they’re so small”. Och hur den där ”Arsehole Guy” ber henne att vända sig om så att han får ”see those tiny things again”. 

Om jag ens vågade skriva monologen, för att inte tala om att själv genomföra den, skulle den heta När jag inom en vecka gick från noll- till A-kupa.

Jag skulle härma Phoebe Waller-Bridges pantomim när hon i sin monolog (som går på bio nu, skynda!) skickar tit pics inne på en handikapptoa på ett tillfälligt skitjobb. Hur hon omständligt knäpper upp blusen och med stor hjälp av överarmarna inte ens lyckas trycka ihop en klyfta och hur hon sedan tar god tid på sig att bläddra fram och tillbaka bland bilderna på den imaginära smarta telefonen.

Jag älskar att Phoebe Waller-Bridges i HBO-serien ”Killing Eve” gör så stor sak av att huvudpersonen, yrkesmördaren Villanelle (Jodie Comer), har så ”massive, pendulous” bröst. Pendulous betyder hanging down loosely. Att beskriva brösten som enorma och fritt hängande är så mycket roligare än bara ”enorma bröst”. 

Det är också fantastiskt roligt när Phoebe Waller-Bridges låter Villanelle passionerat prata om sina ”kycklingfiléer” som hon – när nöden kräver, vilken oftast är typ jämt – använder för att booba upp sig, om möjligt ännu mer, inför sina offer, som knappt hinner se henne eller njuta av hennes kvinnliga företräden innan hon raskt och uppfinningsrikt mördar dem, på spektakulärast möjliga sätt.

Och om jag inte vore så feg skulle jag – likt alla andra – skicka titpics. Och till och med visa dem live för någon. 

Men då måste sexet vara som mellan Fleabag och The Priest, som på liv och död kastar sig över varann. I ett fucking biktbås. Sexet måste vara precis så. Så att det är värt urinvägsinfektionen från helvetet, som man inte kommer att få penicillin mot, för att läkarna inte längre ger antibiotika mot urinvägsinfektion. Sexet måste vara precis så, i ett biktbås, för att det ska vara värt att kissa blodig taggtråd var femte minut i ett helt dygn. 

Om jag inte vore så feg skulle jag visa brösten och sedan kissa taggtråd. 

Nu har jag inte tid att skriva länge. Jag ska nämligen sticka ut och shoppa behåar. För första gången i mitt snart femtioåriga liv. Kanske finns det någon som passar.