Jag vet inte vad människorna i huset mittemot gör. Men de gör inte samma saker som jag. Den jag är mest intresserad av är hon som barnen kallar ”rökbomben”, eftersom hon ofta sitter utanför tvättstugan och kedjeröker. Djupa bloss, cigarett efter cigarett, medan hon väntar på att hennes tvätt ska bli färdig. Hon tittar alltid rakt fram. Det är därför en del tycker att hon är läskig. Kroppen är inbäddad i många lager tjocka kläder, oavsett årstid. När jag glömde min telefon i tvättstugan lade hon den i fönstret åt mig. Så jag har sagt till barnen att hon är snäll. Samtidigt som jag ser rökbomben genom fönstret får jag dagens första meddelanden från en annan kvinna, som är vän med mig på Facebook eftersom hon har sett mig på tv. ”Tereza kom i dag.” Om en stund kommer hon att skriva: ”I går kom Desirée. Hon hjälpte mig med datorn.” Ibland svarar jag. Om hon har ätit bullar skriver jag att det låter gott. Hon svarar inte på frågor. Rapporterar bara vad som hänt under dagen, en mening i sänder.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De som bor i huset mittemot, som rökbomben, har också boendestöd. En man byter om mellan varje måltid. Det ser jag genom hans fönster. Han vet inte att han är betraktad. Kommer han att märka hur det går i valet i höst? Kommer Sverige att förändras radikalt? Nej, inte över en natt. Den långsamma men påtagliga rörelsen mot större skillnader mellan folk och folk kommer kanske att fortsätta – eller också vänder det. Ännu är vi ganska många som vill att det ska vända. Men kommer det någonsin att vända för rökbomben? Jag tycker om henne för att hon är en fullvuxen, nikotinimpregnerad version av mig som barn. Jag var också nästan alltid tyst, och såg läskig ut, med min ständigt halvöppna mun och mina ögon som verkade se rakt genom väggarna.
En tredje kvinna, med ett helt annat slags liv, hör också av sig. Hon tror att hennes elvaårige son kanske har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, för han är så arg, och stjäl pengar. Jag vill säga till henne att han kanske har anledning att vara arg. Att han kanske tycker att han tar tillbaka något när han stjäl pengarna. Han tar kanske tillbaka en liten bit makt över sitt liv. Mycket har hänt honom. Sådant som låg bortom hans kontroll. Är det inte en rimlig drift hos människan, att vilja ta tillbaka ett litet stycke kontroll över tillvaron? Om än med irrationella medel. Det var i alla fall därför jag stal när jag var barn. Och ljög. Det var sådant som ingen kunde göra något åt. Tänkte jag åtminstone när jag gjorde det. Hade jag ett neuropsykiatriskt funktionshinder? Har jag det nu? Jag menar inte att det är fel att leta orsaker till barns handlingar. Men den här elvaårige pojken. Innerst inne tycker jag att han har rätt. Jag tycker att han har rätt att vara arg, och att det vore orimligt att patologisera honom för att han reagerar på sitt liv.
Och plötsligt flyter allt ihop för mig: barn som får medicin mot dåliga beteenden, ungdomar som handledsröntgas för att vi inte ska behöva hjälpa dem om de är 18 och ett halvt, röksignalerna utanför tvättstugan, mannen i mitt Facebookflöde som blir mer och mer desperat för att ingen tror på att han håller på att förgiftas till döds av satanister, den utbredda fasan inför andra som bor på samma gård som jag, som är mammor som jag, men som bär slöja, och som blir omskrivna varje dag i massmedier där man inte får säga att man ogillar muslimer, men som endast i undantagsfall blir intervjuade i samma massmedier. Jag tror inte att rökbomben känner min ensamhet, men jag känner hennes. Borde jag även känna de purkna Twitterfarbrödernas eventuella ensamhet? De som vill få slut på daltandet med kriminella och annat pack, de som längtar tillbaka till tiden före 2015 då vi inte hade några våldtäkter i Sverige, och som samtidigt tycker att kärringarna ska sluta pipa om en kärvänlig hand på låret – ska jag försöka förstå deras ensamhet?
Men de skriker rakt i ansiktet på mig. Jag svarar på meddelandet ”Rainier var här i förrgår, han handlade åt mig”. Jag ser ut över min gård. Rökbomben har gått in.
För övrigt ... anser jag att förr i världen hade vi minsann inga pulkor av plast. Då åkte vi på bara stjärtarna! Hälsningar från Nya Moderaterna genom Ann Heberlein.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
