En annan sida av mig, den rationella som trots allt inser att man som tolv år äldre storasyster vid en viss ålder går från spännande vuxen till tant, kommer fram till att det är bäst att låta ungarna vara och ge fan i deras spellistor. Det finns bättre tillfällen att tala med systrarna om vikten av att ha ett band som hjälper en genom livets skummaste perioder och låtar att älska så mycket att man inte riktigt känner sig balanserad om man inte fått höra dem på en dag. 

Mitt i dessa tankar är det någonting som stör mig. Något i bakhuvudet, ett ord eller ett uttryck som liksom trycker på för att jag ska använda det för att beskriva det de lyssnar på där nere i trädgården. Det har legat där halva dagen, sedan vi vinkade av lastbilarna med 19-åringar som hällde öl på varandra till samma sorts känslolösa musik. Så inser jag plötsligt vad det är jag vill kalla det: dunka-dunka. Chocken får mig nästan att tappa vinglaset i knät på min kusin. 

Egentligen har jag ingenting emot ålderstecken. Tvärtom tycker jag livet blir roligare med åren och att det sög att vara ung, så någon extra tantpoäng hit eller dit stör mig sällan. Men det här är verkligen en helt ny fas i livet, när ”dunka-dunka” plötsligt känns som en rimlig beskrivning av populärmusik. 

Själv har jag bara hört detta mytomspunna uttryck användas på riktigt och av en äldre farbror en enda gång, och blev så förvånad att jag tretton år senare fortfarande minns händelsen i detalj.  Det var som att se en enhörning eller få besök av en livs levande dammsugarförsäljare.

Jag tar upp saken med min storasyster, som alltid varit intresserad av mina konstigaste funderingar, och det visar sig att hon förstår precis vad jag menar. Till att börja med kan vi slå fast att dunka-dunka inte är en genre, utan någonting som ändras från generation till generation. De flesta sorters hårdrock har varit dunka-dunka. Hiphop har varit dunka-dunka. När den arga gubben sa dunka-dunka till mig för tretton år sedan syftade han på Kylie Minogue. 

Dunka-dunka kan egentligen beskrivas som en instinkt snarare än som ett användbart uttryck; en inre förståelse för vad gubbarna i sägnerna måste ha menat när de sa så om musik som bara var ljud och inga känslor.

Medan solen går ner och vi analyserar begreppet på balkongen kommer festen igång ordentligt. Nere i trädgården har den autotunade ”knulla”-låten för länge sedan tagit slut, men resten av låtarna låter likadant. I vardagsrummet har mina föräldrar, som inte har något större musikintresse utan mest lyssnar på aktuella hits, satt på en spellista med liknande dunka-dunka. Men om allt någon gång varit dunka-dunka kanske det är så att jag har fel? 

19-åringarnas och föräldrarnas dunka-dunka kanske visst är full av nyanser och känslor. Kanske har mina vuxna småsystrar inte alls gått miste om att få uppleva musik som blåser genom kroppen och förvandlar en till en resonanslåda. Och det är trösterikt att tänka på det, trots det lätt chockerande i att inte ens jag, som under hela uppväxten fått försvara min musik mot upprörda vuxna och sedan vigt en stor del av mitt vuxna liv åt ett band som tillverkar instrument av plåt, är immun mot musikfördomar. Kanske är dunka-dunka-fasen en väg vi alla måste vandra, lika oundviklig som döden.