Samtidigt satt jag hemma och googlade på om Kim Kardashian och SNL-komikern Pete Davidson faktiskt dejtar. Som ett riktigt ärkepucko.

Jag vet inte om det är ett en komplimang eller ett underbetyg till våra hjärnor att vi är så bra på att förtränga klimatkatastrofen. Kanske både och? Jag googlade också på Britney Spears, som nu blivit fri från 13 års förmyndarskap.

”Vilken kraft! Hoppas Britney-fansen blir klimataktivister nu”, tänkte jag. Senare hörde jag en programledare i P3 Morgonpasset göra exakt samma spaning. Då kände jag mig i ­stället som ett förutsägbart ärkepucko.

Dessutom blev COP26-mötet ett miss­lyckande, enligt majoriteten av expertkåren.

”Vi är fortfarande på väg mot helvetet” skrev humanekologen Andreas Malm i Aftonbladet.

Han sammanfattade: Före COP26 landade summan av nationernas klimatlöften på en uppvärmning runt 2,7 grader i slutet av seklet. Efter mötet beräknas det istället landa på 2,4.

En riktning som fortsätter att föra oss rakt mot extremväder, torka, översvämningar och miljontals klimatflyktingar.

Världsledarna bara: Oops, we did it again.

Alltså, kom överens om alldeles för lite, alldeles för långsamt.

För tyvärr är det inte bara jag som förtränger, sörjer och distraherar mig med annat medan tider rinner. Politikerna skjuter problemet framför sig som om klimatkrisen var VM i prokrastinering.

Hur ska man annars förklara att COP26 kom överens om mål som förväntas leda till ökning av de globala utsläppen av växthusgaser till mellan 13 och 16 procent till år 2030?

EN ÖKNING! När de egentligen ­skulle behöva minska med 45 procent, bara inom 8 år. (Lika många år som Kim Kardashians dotter North West är, för jämförelse. Som en utdragen fis).

Då och då jämförs klimat­krisen med filmen ”The day after tomorrow”, där golfströmmen stannar och får New York att förvandlas till en översvämmad, svinkall isklump där Frihets­gudinnan knappt når över ­snötäcket med sin fackla. Ett ­förvisso uppsnabbat men tyvärr inte helt osannolikt framtids­scenario, eftersom golf­strömmen redan har mattats av 20 procent på grund av klimat­förändringar.

I denna jämförelse antar jag att mänskligheten är huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal. Alltså jättesnygg och helt kapabel att göra exakt det som krävs för att överleva i stunden när klimatkrisens följder väller in. Ett gulligt självbedrägeri.

Men vi är inte Jake Gyllenhaal och klimatkrisen är inte en film. Hotet besegras inte efter två timmar och 30 minuter i biosalongen. Det krävs högt folkligt tryck av oss och enormt drastiska politiska beslut.

Teknisk innovation kommer lösa krisen, på­står förment hoppfulla svenska ­politiker och pratar ivrigt om hur allt ifrån elflyg till koldioxiddammsugare ska få ner utsläppsnivåerna. Det är önske­tänkande. Uppfinningarna som skulle kunna göra skillnad för atmosfären är inte närheten av att existera. Inte snabbt nog. Inte på bred front.

Politikerna verkar tro att actionfilmen ”Interstellar” är en dokumentär.

Om bara några år tror de kanske att Matthew McConaughey ska dyka upp i ett svart hål och därifrån kommunicera lösningen på klimatkrisen? Detta genom att skjuta fram böcker i ett avancerat kodspråk. Sedan ska alltså hans rödhåriga dotter Jessica Chastain hitta en spricka i rumtiden och överlista gravitationen?

HJÄLP. Om ”Interstellar”-metoden är våra ledares plan är vi verkligen fucked.