Krönika: Om det hade varit jag

Människorna som tigger blir allt fler, även i Lindesberg. Det är faktiskt första sommaren i mitt liv som jag ser dem här. Vi lever i en så pass liten stad att jag faktiskt inte trodde att det skulle löna sig att tigga här. Jag blev upprörd och besviken. Inte alls besviken på människorna som tigger, utan besviken på vårt samhälle och på mina medmänniskor här i Lindesberg. 

Ibland brukar jag sätta mig ner på en närliggande bänk eller vid caféet 37:an och titta lite på hur människor agerar. Hur de väletablerade mammorna med den feta bilnyckeln i ena handen och mjölken i den andra stormar ut från Ica Supermarket och förbi människorna som sitter där på marken och så klart de där småkaxiga ungkarlarna med märkeströjor och solbrillor som lite arrogant bara passerar samtidigt som de fortsätter att scrolla i Facebookflödet på sin Iphone värd 5 000 bagis. Det äcklar mig, för vi har ett gemensamt ansvar att ta hand om varandra. Oavsett vem du än är och vad du än heter. 

Jag har funderat lite kring hela den här situationen med tiggeri, misär och hur vi bemöter utsatta människor beroende på hur dessa ser ut. Om jag, som 15-åring och etnisk svensk (som det på pappret heter), hade satt mig ner på stan och bett folk om mynt precis likt dessa oerhört utsatta individer hade min hjälp varit där. Den hade varit där oerhört snabbt i alla möjliga tänkbara former. Först och främst hade vanliga medborgare frågat hur det var och kanske till och med agerat för att hjälpa mig. Sedan hade BUP och psykologer blivit inkopplade. Oavsett vad hade jag haft mycket uppbackning från diverse olika håll. Om jag bara var mottaglig för hjälp så hade det inte kunnat gå helt åt skogen för mig. 

Men när vi knallar förbi människor som uppenbarligen är romer från Rumänien ignorerar vi dem totalt. Människor som är fruktansvärt mycket mer utsatta än vad både du och jag någonsin skulle kunna vara med Sveriges system. Det är som att den vanliga,vita svensken har ett djup, det har inte den mörka och invandrade. Beteendet gör mig otroligt ledsen. Hittills låter det som att jag smutskastar alla människor i hela Lindesberg, det gör jag självklart inte. Det finns människor som ger. Jag har stött på otroligt många varmhjärtade och fina människor i min hemstad, människor som bryr sig om mig. 

Min önskan är att ni riktar denna omtanke mot de fattiga och utsatta. Ge en liten peng när ni går förbi, leendet och tacksamheten ni kommer att få tillbaka är värt dubbelt som mycket som det ni gav oavsett summa. För trots allt, det kunde ha varit du och det kunde faktiskt ha varit jag.