Det finns en fråga som upprör mer än de flesta i Sverige. Varje uppslitande händelse i samhället idag har följts av en förutsägbar positionering i synen på ansvar. Morden på en restaurang i Biskopsgården häromveckan, kravallerna i Husby och andra Stockholmsförorter efter polisens dödsskjutning av en 69-årig man i en lägenhet, rekryteringen till jihadistiska grupper, ”instagramkravallerna” i Göteborg för två år sedan – rösterna som talar om föräldrarnas ansvar sinar aldrig. Antagligen finns det inget annat sammanhang då borgare så ofta menar att individer är ansvariga för andra individers handlingar som när det går att reducera ett problem till en fråga om ”föräldrars ansvar”.
Med anledning av gängmorden i Biskopsgården skrev journalisten Joakim Lamotte i en krönika i Göteborgsposten förra helgen: ”Att i det läget ens nämna eget ansvar och fråga sig var föräldrarna är, blir som att svära i kyrkan.” För mig är det ett endimensionellt sätt att se på frågan. Margaret Thatchers berömda uttalande, ”There’s no such thing as society, only individuals”, är ofullständigt, det avslutades med ”and family”. Synen på barnen som (bara) föräldrars ansvar, och omvänt inte andras ansvar, är vida spridd idag. Och i det synsättets fotspår osynliggörs hur mycket samhället dragit sig undan. När Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om barnfattigdom låg mer fokus på att tala om relativ fattigdom som något som kunde lösas om föräldrar slutade röka, än på att prata om huruvida fenomenet ökat. Motsatsen till talesättet ”it takes a village to raise a child”.
På 1970-talet låg samtalet om det sociala arvet i luften, och det var en självklar utgångspunkt i resonemang om att ge alla lika möjligheter i samhället. Föga förvånande kanske att socialister såg det så, men synsättet delades även av många liberaler. Frågan är väl: vad ska vi göra när föräldrar inte tar ansvar för sina barn? Vad kan vi göra för föräldrar som har det kämpigt? När barn inte har några föräldrar? När barn växer upp med föräldrar i missbruk?
Idag har vi ett system med ett enormt segregerat skolsystem. Vems ansvar är det? Föräldrarnas? Vi har ett system där så många som 40 procent av niondeklassarna inte går ut med godkänt i alla kärnämnen i vissa skolor, medan andra har ett snittbetyg närmare A. (Innan någon skyller på migration: det förra scenariot är verklighet i en del skolor i före detta bruksorter där andelen migranter är långt mindre än rikssnittet). Vi har ett system där läxhjälp är avdragsgillt (självklart inte något ensamstående arbetarklassföräldrar har råd med), medan till exempel föreningen Megafonen, som anordnat gratis läxhjälp, fått smäll på fingrarna eftersom de får bidrag för sin verksamhet, och deras läxhjälp då hotar den ”fria konkurrensen”.
En av de konstigaste erfarenheterna jag har med mig från tiden för min sons födelse var en arg pappa som ropade i affekt på BB (med udd riktad mot barnmorskorna): ”Man vet ju själv bäst vad som är bra för ens barn”. Självklart är det åt helvete med oansvariga föräldrar, men omvänt är tanken om barn som enbart sina föräldrars angelägenhet en styggelse. Barn misshandlas, far illa och ignoreras, barn som kommer ut förskjuts av bigotta föräldrar. Det är så självklart att det inte bara är deras föräldrar som kan eller ska vara ansvariga. Att vi idag vet att resursskolor behövs för barn med exempelvis NPF-variationer har inte hindrat Stockholms stad från att vältra över ansvar från kommunen till föräldrarna. Överhuvudtaget vet vi idag både som samhälle – och de flesta föräldrar – mer om hur olika barn och deras förutsättningar är. Men av det följer inte att barn bara är föräldrars ansvar.
Välfärdsstatens framväxt har just inneburit en syn på barn som något annat än bara sina föräldrars egendom eller ansvar. Sverige har haft ambitionen att barn inte ska lida för att deras föräldrar har haft det dåligt ställt, vi har haft kollo på somrar för att barn ur alla klasser ska kunna ha sommarlov, vi har en kommunal musikskola för att rätten till kultur inte ska vara kopplad till inkomst.
En vän till mig, ensamstående mamma, skrev i en diskussion om föräldraansvar: ”Jag har två barn som är små. Jag funkar. Jag kämpar stenhårt för att försöka hålla dem vid liv och vid sina sinnens fulla bruk. Men jag är aldrig säker på att det kommer att funka. Jag är aldrig säker på att jag kommer att funka imorgon, i övermorgon och nästa år. I den här debatten särskiljer ni notoriskt på VI och DEM. Gör inte det. Snart är det du som faller.”
Självklart ska vi ta ansvar för våra barn. Men vi måste i högre utsträckning se alla barn som våra. Det är när vi slutar göra det som samhället barkar åt helvete om en generation.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.
