Därför blev jag medlem för en tid sedan. Så nu är jag medlem, månadsgivare och skriver under en rad protester och vädjanden via webben.
Men så läser jag rapporter om att organisationen är i färd att ta ställning för att avkriminalisera prostitution och sexköp, vilket är ett underligt ställningstagande utifrån ett svenskt och europeiskt perspektiv.
Dessutom får jag höra att Amnesty har tagit ställning mot fri abort och kvinnans rätt att bestämma över sin kropp.
Jag bestämmer mig därför att gå på Stockholmsdistriktets årsmöte för att fråga vad Amnesty egentligen står för.
Min fråga väcker inget jubel på årsmötet. Jag blir också tillrättavisad av den avgående ordföranden som säger till mig att årsmötet bara är till för formalia; verksamhetsrapporter ska godkännas, ny styrelse ska väljas, budget ska godkännas och så vidare. Sådana här frågor ska diskuteras på speciella möten och man kan dessutom läsa sig till svaren.
Jag blir inte den mest populära deltagaren på årsmötet.
Men jag får besked:
Just nu diskuteras den nya policyn när det gäller avkriminalisering av prostitution och köp av sexuella tjänster. Den 1 mars ska det vara ett möte om detta. Men det är inte ett öppet möte – det är bara till för speciellt inbjudna. I slutet på april ska det dock vara ett månadsmöte, någon vecka före Amnesty Sveriges årsmöte i Malmö. Där ska man få veta mer om hur vi ställer oss.
Jag får också veta att Amnesty är mot fri abort. Vi gör undantag för våldtäkt, incest och när kvinnans liv är i fara. Vi vill inte att det ska vara straffbart att göra abort, men vi är mot att låta kvinnan bestämma själv. Det ska vara förbjudet i lag.
Jag får höra att detta är nödvändigt för att vi ska kunna verka i länder som är halv- diktatoriska eller hårt styrda av den katolska kyrkan – det skulle vara svårt att arbeta där annars.
Jag kan förstå argumenten, men frågan gnager: Vilka mänskliga rättigheter kan vi tänka oss att avstå från för att kunna verka i diktaturer? Är det okej med mildare tortyr? Korta fängelsestraff? Kontrollerad misshandel? Eller är det bara när det gäller kvinnors rättigheter vi är villiga att kompromissa?
Och om vi nu, genom de upplysta speciellt inbjudna, kommer fram till att vi ska avkriminalisera prostitutionen, vilket möjligen kan finnas skäl till i vissa patriarkaliska diktaturer; ska vi då driva kampanj mot sexköpslagen i Sverige?
För mig blir de här frågorna, som ingen vill diskutera, avgörande.
Jag kommer att fortsätta skriva under Amnestys petitioner, jag kommer att ge bidrag till vissa kampanjer.
Men jag kan inte vara medlem i en organisation som är motståndare till abort och inte vill ge kvinnan makten över sin kropp. Därför kommer jag att gå ur Amnesty.
Flera andra deltagare sa till mig, halvt viskande, efter årsmötet att detta nog var det sista årsmöte de var på.
Fotnot: Amnesty Sveriges ordförande har kommenterat organisationens hållning i abortfrågan. Läs den artikeln här.