Jag är bäst, nej jag är bäst, min pappa är starkare än din, min ridskolehäst är bäst etcetera. Sen kom ju betygen och där nånstans började jag förstå att bäst var inte bara var en småbarnsgrej. Det var tydligen viktigt. Bara ett fåtal kunde få högsta betyg. Nu har jag börjat reagera på det igen. Kanske var det när jag hörde ”vi ska bli bäst i världen” i en riksdagsdebatt eller om det var på ett företagsevent.
Men känslan var att allt gungade till, det verkade liksom för dumt. Kanske kommer det snart att uppstå ett iscensatt gräl tänkte jag, kanske visar nån stjärten och sen övergår det i allmänt slagsmål om vem som är bäst och så visar det sig att Ruben Östlund filmar. Men det var ingen som filmade och det fanns ingen regissör.
Bäst är en social position och inget annat. Det finns inget som är bäst eller ens bra på ett universellt plan. Saker kan bara vara bra i förhållande till ett bestämt syfte och på en viss skala. Det bästa laget kastade bollen i korgen flest gånger till exempel. Men världens bästa skola? Sveriges bästa arbetsplats? Miljöbäst? Det är omöjligt att mäta och kanske motverkar tävlingarna till och med utvecklingen. Det medför en blindhet för det som är komplext och utanför värderingskriterierna. Ändå förväntas det vara motiverande, att försöka bli bäst.
Hur går det då med motivationen för dem som inser att de inte kan eller ids bli bäst, eller för de som inte sporras av social positionering? Jag är en av dom och för min del fungerar det precis tvärtom. Jag minns aldrig vem som vann. Jag minns när McEnroe fick frispel och kastade grejer, när en snorig Vasaloppsvinnare fräste åt kungen, och när Sofie i 8B råkade skjuta sönder det gistna fotbollsmålet så matchen avbröts, det stod 2–2. Frustrationen som uppstod i lagen var oerhörd. Ansträngningen hade varit meningslös, och för mig hade den varit det redan från början. Jag hade hellre varit med vaktmästaren och krattat löv eller lagat sladdar.
De flesta kommer inte att bli bäst, det ligger liksom i sakens natur, men många kommer att forma sig medan de försöker. De kommer att hålla sig på banan, som det heter. Jag såg tidigt vad som hände med dom bästa. Dom försvann i en särskild sorts tystnad. Ingen älskade dom för att dom var bra. Snarare tvärtom, de sågs i högre utsträckning än andra som rivaler alternativt resurser som man kunde exploatera för att förbättra sin egen position. Och det kommer hela tiden andra som är bättre, det kommer alltid ett Sen. Ett post-bäst då det krävs en annan drivning.
För min del tar jag gärna vägen dit direkt. Jag tror det finns många fler som vill bidra på ett annat sätt. Kanske skapa möjligheter för andra, uppfinna eller laga något. Vi kanske vill ta oss till en plats där ingen varit, troligen långt från prispallen. Och vi behöver inte publikens jubel för att gå dit. Vi orkar ändå, bara vi slipper höra tjatet om ledartröjan och vem som är bäst.
