Krönika: Ointresserade föräldrar

Att det är svårt att rekrytera barn till idrotten nu för tiden är ett välkänt faktum. De har så många andra intressen numera mot vad vi hade när jag var barn. Men de har en bromskloss också ungarna, sina föräldrar. Föräldrar i dag, är så förbannat självupptagna att deras barn får lida för det. Jag har noterat detta på nära håll. Ett lag, i en lagidrott, skulle ha en sista träning kombinerad med avslutningsfest. En säsong var över och ledarna ville så klart göra det lite extra roligt för barnen som hade kämpat en hel säsong. Efter ungefär halva den kvällen, går en förälder fram till ledaren och påpekar att klockan börjar bli mycket, det var liksom dags att åka hem. Tyckte föräldern, som hellre sitter hemma och tittar på Let´s Dance med ett rödvinsglas inom räckhåll, än att sitta på en läktare och se sitt barn göra det roligaste som barnet vet. Sedan, när ledaren berättade att det skulle bli fika, korv med bröd och medaljutdelning efteråt så sa samme förälder: “Är det sådan skit också?” Alltså, herregud! 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag blir vansinnig över att höra ett sådant resonemang. Vi lever i en väldigt självupptagen värld men om vi har föräldrar till barn, som inte uppskattar att deras barn utövar och älskar en idrott, då är vi illa ute. Det finns fler historier om ointresserade föräldrar som man fått berättat för sig. En pojke, i tioårsåldern, deltog i en lagidrott. När säsongen närmade sig sitt slut så fick pojken med sig en lapp hem angående medlemsavgiften. Då säger mamman: “Jag visste inte ens att han höll på med det.” Det är ju förskräckligt, att inte föräldrar bryr sig om något annat än sig själva. Jag skulle kunna sitta i en ishall 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan om det gjorde min dotter lycklig. Man skaffar ju barn för att de ska ha roligt, och inom lagidrott får de ju en väldigt bra utbildning socialt. De lär sig att ta ansvar, ett ansvar som många föräldrar bara skiter i. Det finns så klart fantastiska idrottsföräldrar, men det finns tyvärr också en avart bland dem. De ser bara problem med att barnet vill idrotta, de kanske måste stå i en kafeteria, sälja lotter eller vad det nu kan vara som behövs för att en förening ska kunna snurra. 

Tyvärr så ser vi numera hur självupptagenheten tar över allt inom dagens samhälle. Människor är slöa i huvudet, unnar inte ens sina barn att ha roligt. Vi som jobbar ideellt i föreningslivet står inför en enorm utmaning. Vi behöver inte bara få barnen att idrotta, vi behöver även få deras självupptagna föräldrar att fatta hur roligt ungarna har.