Socialtjänsten larmade om arbetssituationen då, och den gör det fortfarande. Men för döva öron. Situationen är ohållbar. Medan socialsekreterare dukar under i samma takt som samhället monterar ned välfärden så barn, unga och gamla far illa. 

Jag fick två tips under min tid som handläggare inom socialtjänsten. Det ena var att inte vara så ambitiös, det andra att jag måste lära mig att förhålla mig. Det tog tid att få kläm på vad det där med att förhålla sig betyder. 

För hur förhåller en sig till att vara överhopad av arbete som rör andra människors liv? Eller att sitta på kunskapen och makten att hjälpa människor men inte ha tiden, fast du jobbar över så mycket du orkar. Hur förhåller en sig till att sitta öga mot öga med någon som desperat ber om hjälp, men hen behöver det inte tillräckligt mycket. I alla fall inte enligt de staplar, diagram och tabeller som visar på att staden inte har råd med just den sortens problematik. Hur gör en när antalet människor i behov av hjälp ökar men resurserna minskar? 

När inkorgen är full varje morgon och telefonen aldrig slutar att ringa går det inte att tänka på något alls. Du måste prioritera bort människor, annars går du sönder. 

Jag gjorde det med besked. 

 Jag har bytt arbetsplats sedan dess. Nu jobbar jag på ett behandlingshem för barn som av olika anledningar inte kan bo hemma. Det kan handla om barn som blir fysiskt eller psykiskt misshandlade hemma och barn som har föräldrar med ett missbruk. Det finns även de som inte har några föräldrar eller anhöriga alls. Jag arbetar alltså med dem vars liv påverkas av de beslut som socialsekreterare fattar. Och även om besluten i sig inte är felaktiga så finns det barn vars liv hänger på mängden tid som socialsekreteraren har möjlighet att lägga ned på deras respektive ärenden. Det finns alltså barn vars liv står och faller med den kontakt de har med socialtjänsten. Jag kan bli både arg och ledsen för de barn vars ärenden prioriteras bort. Även om det är en lätt väg ut så går det inte att rikta ilskan mot socialsekreterarna, för jag vet hur de har det. 

Jag ser deras jagade blickar och ångesten över att tvingas lägga vissa ärenden längst ner i en ständigt växande hög. 

Socialsekreterare har en utsatt och komplicerad roll. Men arbetsbördan är alldeles för hög inom alla yrken inom Socialtjänsten. I dagsläget överlever Socialtjänsten tack vare att det finns en inneboende drivkraft hos dem som hjälper utsatta människor. Men att bygga en verksamhet på medarbetarnas medmänsklighet är en ohållbar situation. För alla.