Margaux Dietz och Lovisa ”Lojsan” Wallin ska börja sälja sexleksaker. Genom sitt nystartade bolag vill de jämna ut orgasmglappet. ”Vi vill förändra synsätt och öppna samtal om kvinnors hälsa, njutning och sexualitet”, säger de till tidningen Mama och berättar (tyvärr) att de ”lekt fram vibratorns form med barnens lera”.
Åh vad jag plötsligt saknar det gamla säljknepet ”sälj grej med tjej”, när allt från dumma bilar till rektallösningar mot förstoppning såldes med sexiga tjejer i fertil ålder. Det fanns en trösterik lumpentydlighet i den sexismen, anspelningarna på billiga lustar. Det var så välsignat tydligt vad en reklamkampanj var. Grej + pattar.
Det är betydligt smutsigare och snårigare idag när man som konsument jämt måste ducka slagord om systerskap, rättvisa och, som nu med influencervibratorn som stöpts i barnlera: kvinnors hälsa.
De nya pattarna är ”köp grej, rädda tjej”. Varenda kvinnotillvänt bolag har sen tio år tillbaka dundrat om empowerment, jämna ut gap och bländande CSR-mål. Ja, ni vet, rakhyvlar säljs med kroppsaktivism, bindor bryter tabun, ögonfransserum vill stärka kvinnors självkänsla och ekonomi. Femwashing, som det kallas, går ut på att kvinnan är ett vräkt, hemlöst offer som måste räddas genom att köpa massa vibratorer och träningsbehåar och tjejbiblar av Johanna Bladh. Hon är som en stackars åderlåten tjej med tuberkulos som ligger och vissnar på något sanatorium. Hon fick förstås tuberkulos av orgasmglappet, men kan som tur är köpa sig fri.
Torrdestillerad kvinnokamp som ska få kund och marknad att må lite bättre, men som inte gör någon skillnad annat än att jucka sönder ord som brukade betyda saker
Det är lätt att fälla sexistisk reklam men hur ska vi egentligen freda oss från femvertising? För några år sen sågs normkritisk marknadsföring som tecken på framsteg, idag är det världens enda säljteknik till kvinnor: torrdestillerad kvinnokamp som ska få kund och marknad att må lite bättre, men som inte gör någon skillnad annat än att jucka sönder ord som brukade betyda saker. Med jämna mellanrum lyfts vikten av att frigöra feminismen från krafter som vill tjäna pengar, men för ganska döva öron. För några år sen skrev Maria Andersson Vogel i DN om just det: ”Att inse att det kan behövas motstånd också mot omfamning och erkännande är betydligt svårare”. Det sägs att feminismen redan är död men kommodifieringen fortsätter glatt. Kvinnors hälsa har avpolitiserats och är nu visst ett sätt att göda Margaux, Lojsans och andras ekonomiska intressen.
Det är svårt att tro idag men oftast är en vibrator bara en vibrator.
