Jag har ingen god relation till bilar. För mig utgör de en symbol för olycksbådande miljöpåverkan och missbrukad bekvämlighet. Jag har sett för mycket av städernas köer när jag själv drivits ut i dem av någon tvingande omständighet. Hur en del sitter och borstar tänderna och käkar äggmackor medan andra skriker och gapar och motorerna står på tomgång och osar ner. De flesta hade redan varit framme om de tagit tåget eller bussen. Men det är fortfarande lågstatus att åka kommunalt när man har en nypolerad Mercedes i garaget. Och jag är naturligtvis inte mycket bättre själv. För visst tar jag bilen i onödan ibland. Så när jag bespottar de köande idioterna spottar jag också på mig själv. Det är rätt åt mig. Det är en galen värld och bilen är ett av många gissel i det till synes ogörliga projektet att få allt att gå ihop sig på slutet.
Det finns ett enda undantag. Och här vill jag vara tydlig. Ett enda ynka undantag som bekräftar regeln. Vår gröna Skoda. Den har tagit mig och hustrun mer än 12 varv runt jorden. Ofattbara siffror. Och nu när den har rullat sin sista meter känns det som när jag var åtta år och just hade förlorat min guldhamster. Den gamla Skodan hade själ. Jag har aldrig älskat en bil förut och kommer aldrig att älska en bil igen.
Normalt och annars och så är jag totalt ointresserad av bilar. Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte bry mig om hur de fungerar. Det betyder att det jag en gång har kunnat har jag medvetet förträngt. Precis som att jag inte längre kan slå i en spik fast jag på egen hand en gång renoverat ett gammalt hus.
Och jag kan inte sköta dem på rätt sätt heller. Det är hustrun som med sina varmaste händer sett till att servicen blivit gjord och förslitningsdetaljer blivit bytta i rättan tid. Om jag hade haft det fulla ansvaret är jag rädd för att man hade kunnat odla potatis i baksätet. Vi har en smidig och väloljad arbetsfördelning i hemmet: Hustrun sköter bilen och tvättar och jag städar och skriver dikter.
Jag tror ärligt talat att min ambivalenta inställning egentligen bottnar i en gammal unken frigörelseprocess från min far som var expert på bilar. Han lärde mig alla märken och det gick länge historier om den lille lintotten som stod vid staketet och kunde identifiera bilmärken bara genom att lyssna på motorljudet. Jag höll på att bli någon jag inte ville vara. Och sedan valde jag bort allt det hårda till förmån för mjuka värden. Ytterligare ett tecken på att jag är en smula rigid och att jag förmodligen slänger ut barnet med badvattnet ibland. Man är inte en dålig människa bara för att man kan byta bromsar själv.
Hjärtat är tungt i avskedets stund. Jag har plockat ner skyddsängeln och hammarbyvimpeln som hängt i backspegeln. Rensat ur handskfack och bagageutrymme. Känt en sista gång på den brutna växelspaken. Nu i eftertankens stund måste jag bekänna att jag någon gång brutit mot lagens bokstav. Ett par böteslappar har det blivit, något jag naturligtvis tar fullt ansvar för. Men jag har inte dödat några större djur med den även om den där räven kanske fortfarande lider av posttraumatisk stress sedan den precis kommit undan i mörkret en sen kväll.
Det är bara sagor som har lyckliga slut. Nu kommer man att kunna se mig fara fram i en helt vanlig bil. Antagligen utan den slitstyrka och lojalitet jag är van vid. Hur ska det gå? Jag bävar.
Några sista ord: Må du ha det gott i din plåthimmel och bry dig inte om de stöddiga Mercorna eller de uppblåsta limousinerna med barskåp och tv i baksätet. Var stolt över hur du prickfritt burit en enkel man och hans hustru mellan boet och ekorrhjulet. Det blev mer än 50 000 mil. Tack för dem alla.
