Apropå Danmark. Jag var nyligen i Köpenhamn över dagen med två goda vänner. Vi spenderade det mesta av tiden på Papirøen, ett nedlagt papperslager nära Nyhavn som fyllts med olika streetfood-serveringar med mat från hela världen. Ruggigt bra mat och öl i berlinsk hipsterruffighet. En varm rekommendation från mig!

Ett annat vattenhål var att se Smålands musik och teaters uppsättning av Romeo och Julia som spelats på kulturhuset Spira under februari och mars. Att åter få hänföras av teater kändes befriande efter en tids kulturell torka. Inte minst att få se en oförglömlig tolkning av karaktären Mercutio signerad Sanna Ingermaa Nilsson. 

Ytterligare en liten oas har SVT bistått med. Som uppladdning inför säsong tre ligger nu första och andra säsongen av Grotesco uppe på SVT Play. Framför allt är det urballat och hysteriskt kul – men också med en stundtals frän samhällskritik mellan raderna. Ett sista tips inför helgen.

I övrigt, tillbaka i verkligheten, har jag gett mig på något som börjar kännas som ett socialt experiment. Under en månad konkurrerar studier på 200 procent, två jobb på totalt en halvtid, diverse skrivuppdrag samt en ambition om något som liknar ett privatliv om dygnets timmar. 

Utrop som ”Vad ambitiös du är” blandas med uppmaningar om att ”bränn inte ut dig”.

Rätt snart insåg jag att det har blivit för mycket. Det går snabbt när pressen att prestera stiger och stressen slår till. Plötsligt måste varje social kontakt planeras in i kalendern, och vänner väljas bort. Den svällande arbetsbördan gör att arbetsuppgifterna börjar kännas meningslösa och en klump i magen sätter ett distinkt tryck mot bröstet. Rent procentuellt borde en betydande andel av er som läser känna igen symptomen.

Så kom ihåg att stanna upp och hämta andan. Oavsett om det innebär att unna sig en after eight med kaffegök, en resa till Maldiverna eller tid med vänner och familj. Kanske en välförtjänt middagslur till och med.

Men när vi vaknar upp och återgår till vår livsgärning behöver vi minnas vad som faktiskt betyder något. Den där klumpen i magen hos mig är (i väsentliga delar) en följd av ohämmad inspiration och överambition. Hos andra är den en daglig realitet där tankar om hygge och oaser för återhämtning är rena utopin. I stället är pengar till hyran och mat på bordet överordnat allt annat.

Jag tycker att vi oftare borde ställa frågan om inte alla ska ha en plats vid vattenhålet? För varje människa som känner sig värdefull, delaktig och uppskattad blir vi alla rikare som samhälle. Vi vet ju att friheten bygger på en grundläggande trygghet som är omöjlig utan omfördelning. Det är inte ens radikalt. Bara gammal hederlig anständighet. 

Kan vi tillsammans förmedla det? Väl medvetna om våra egna privilegier. Att ibland riskera lite oskön stämning, inte minst i sällskap med våra mer punschimpregnerade bekanta. Vilket för övrigt är min fars nya hobby på äldre dar. 

Låt samtalet om stort och smått fortsätta runt borden. Med god mat och dryck, i goda vänners lag. Hygge med andra ord. Låt oss uppskatta de fina stunderna; utan att ta dem för givna.