Här hemma i Sverige uppmärksammas fall efter fall där våldtäktsmän frias trots att rätten kunnat bevisa gärningsmannens skuld. I Ryssland är det förbjudet för homosexuella att pussas på gatan, Amnesty International har börjat propagera för legalisering av sexköp och i Storbritannien har det nyligen införts ett porrfilter på internet. Mitt i detta sexualdrama går dessutom Lars von Triers film Nymphomaniac upp på de svenska biograferna. Sex är idag mer kontroversiellt än vad det varit på länge.
De sexualpolitiska tendenserna drar definitivt åt olika håll. Det märks både med ny lagstiftning, förändrade normer och inom populärkulturen. Tyvärr förvånar varken friade våldtäktsmän eller situationen för homosexuella i Ryssland mig längre. Något som däremot gör det är den senaste moralpaniken som uppstått i England. Den bidrar ytterligare till bilden av Europa som ett slagfält. Den här gången är det sex, synen på sex och behovet av öppenhet som vi slåss om.
Ett så kallat porrfilter har diskuterats i några år i Storbritannien, men är sedan årsskiftet också verklighet. Initiativet kommer från premiärminister David Cameron som genom filtren vill ”skona” barnen från porrens skadliga inverkan. I praktiken innebär filtren dock att långt mer än bara porrsajter låses och kräver tillstånd för att besöka, bland annat även sidor som innehåller sexualundervisning. ”Den värsta saken med porrfiltret är dock inte att den av misstag blockerar viktig information utan att den blockerar information överhuvudtaget”, skriver ETC-krönikören Laurie Penny i The Guardian.
Själv är jag självklart medveten om porrens destruktiva effekter, dels genom skadliga och begränsande normer som överförs till unga människor, dels genom en industri där kvinnors rättigheter och makt över sin egen kropp sällan ges något utrymme. Normerna som porren befäster rör sig sedan långt utanför de vanliga konsumenterna. De sätter sig djupt i vår gemensamma västerländska kultur och nästlar sig in i varje sovrum. Men, ett förbud? Nej, det tror jag inte kommer leda till att fler unga britter lyckas skapa sig ett mer jämlikt sexliv. För till skillnad från många kritiker tror jag att porren har potential till att bli normbrytande. Det må finnas gigantiska problem att brottas med, men i grunden kan inte erotik ses som något förkastligt.
Här blir Nymphomaniac intressant. Lars von Triers film anses av många fördjupa bilden av sexualitet, makt och våld och den hyllas av många recensenter. I andra läger är den dock mindre omtyckt och mer kontroversiell. Stellan Skarsgård, som spelar en av huvudrollerna i filmen, betonar i Göteborgs-Posten att det inte är tal om en porrfilm, samtidigt portades den i Rumänien då den ansågs vara just pornografisk. Ett beslut som dock senare drogs tillbaka och där tjänstemannen som fattade det fick sparken.
Visst är det enkelt att jämföra filmen med klassisk pornografi. En slags finkulturens porr där skildringen av sex nu har ett kulturellt motiv och kommer förpackat tillsammans med fina filmstjärnenamn.
Filmens angreppssätt är dock intressant. Lars von Trier vill inte förbjuda sex, han vill prata om vår sexualitet. Här regerar inte nymoralismen, snarare en närmast pornografisk uppriktighet. Det är fyra timmars samtal om sex och precis den sortens diskussion är det jag vill ha, utan förbud eller pekpinnar. Just därför hoppas jag också att det är filmer som Nymphomaniac och inte Englands porrfilter som är starten på nästa trend.
