Ingen, utom möjligtvis några ultraliberala tankesmedjor, kan påstå att kapitalismen är det bästa systemet. Därför måste den vara det enda systemet. Det går helt enkelt inte att på något trovärdigt sätt konfronteras med kapitalismens omänskliga baksidor och hävda att allt är i sin ordning. Nej, visst finns ”olyckliga konsekvenser” men eftersom vi saknar alternativ accepterar vi dem och fortsätter på en väg som vi intellektuellt för länge sen förstått är utan framtid. En värld där alla inte äter sig mätta medan vi massproducerar mobiltelefoner. 

Det är svårt att beskriva som något annat än ovärdigt. Denna uppgivenhet, vår tysta acceptans och visionära lobotomi är kanske nyliberalismens största brott mot oss. Hur de fått oss att sluta tro på förändring framstår närmast som ett existentiellt rån. Ett övergrepp på det mänskliga i grunden nyfikna, framåtsträvande och solidariska psyket. Det är såklart effektivt, det får man ge dem. Om framtiden inte kan bli bättre finns ingen anledning att ta ansvar för den nu. Allt är som det är och var och en sköter sitt. ”Economics are the method, but the object is to change the soul” ska Margaret Thatcher visst, så nattsvart sagt en gång. 

Kvar står vi, berövade på den gemensamhet och de intressen som förenar oss både nu och med kommande generationer; rånade på själva grundförutsättningen för förändring. Kvar står vi med plundrat psyke. De har lurat i oss att vi befinner oss i någon form av eftertillstånd där det ultimata systemet segrat och den politiska utvecklingen är naturlig, ekonomisk evolution snarare än bara ännu en fas i ett klasskrig – där vi just nu ligger under.  

Men så kommer första maj, hoppets högtid! Den dag då vänstern vågar drömma. Vi blandar stort och smått: en tid då massan dominerar och staden tillhör oss; ”Inga fascister på våra gator” varvas med reformer; ”vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag”. Vi skanderar ”internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet” och internationalen skrålas över torgen. Det är på många sätt en otidsenlig företeelse. 

På första maj finns den där, om så bara som en förnimmelse: tanken om att en annan morgondag ska gry. Ett slut på ledan, på privategendomens och löneslaveriets tyranni. En värld där allt är allmän egendom, likt solskenet som sköljer över oss i tågen och likt vinden, som otyglad rasslar i träden runt omkring oss! Det är allas vårt och ingens! Det viktiga är inte exakt hur det ska gå till, utopin ger framtidstro och perspektiv på nuet, inte givna svar. Det räcker att du känner att detta inte duger! Du är inget får och nu är tid för längtan som får samtidsmänniskans stympade föreställningsvärld att växa.

Jag har alltid tyckt det är ett vackert ord: längtan. Synonymer; begär, åtrå, önskning. Eller råare: tomhetskänsla, sug, behov. Känner du det inte? Motsatser: motvilja, kallsinnighet. På första maj längtar vi efter en ordning där suget aldrig dör men heller inte tillfredsställs. Ett system där önskningar kan näras, begär kan utvecklas och åtrån vara meningsfull – för att tiden inte stannar. 

I längtan finns kampen och hoppet, det materiella och det själsliga, du och jag och vi och alla andra – tillsammans kan och måste vi ständigt utvecklas. 

”Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen som är mödan värd.” Så skrev Karin Boye i sin klassiska dikt ”I rörelse”. Vänsterns falnande framtidstro, beror den på att vi tappat känslan av att vara i rörelse, en rörelse? Vi är en del av ett historiskt politiskt skeende som pågått långt före oss och kommer att fortsätta pågå länge än. På första maj tar vi plats i historien, vi påminns om dem som gått före oss och i vars framtid vi nu finner vår samtid. Så ska andra göra efter oss, vi lever nu de efterkommandes historia. Det går upp, och det går ner men en dag blomstrar rörelsen igen! Till syvende och sist är ju det vad politiken handlar om för vänstern: drömmen om att en bättre värld ska byggas – för oss och dem som kommer efter. 

Kamrat, ”den nya dagen gryr – oändligt är vårt stora äventyr”!