Dess anonymitet är både ett symtom på och en orsak till dess makt. Den har spelat en betydande roll i en ansenlig mängd olika kriser: den ekonomiska härdsmältan 2008, flytten av rikedom och makt till utlandet (något som Panamadokumenten bara gett oss en liten skymt av), den offentliga vårdens och utbildningens långsamma kollaps, barnfattigdomens återkomst, den epidemiska ensamheten, ekosystemens kollaps, Donald Trumps uppgång. Men vi bemöter de här kriserna som om de uppstår isolerat, till synes ovetande om att de alla har antingen katalyserats eller förvärrats av samma sammanhängande filosofi; en filosofi som har – eller hade – ett namn. Vilken makt kan vara större än att verka utan namn?
Nyliberalismen har fått så stor genomslagskraft att vi sällan ens erkänner den som en ideologi. Vi tycks acceptera påståendet att denna utopiska, tusenåriga tro beskriver en neutral kraft, ett slags naturlag, som Charles Darwins evolutionsteori. Men filosofin uppstod som ett medvetet försök att omforma mänskligt liv och flytta maktens placering.
Nyliberalismen ser konkurrens som det definierande särdraget i mänskliga relationer. Den omdefinierar medborgare till konsumenter, vars demokratiska val bäst utövas genom att köpa och sälja, en process som belönar bedrifter och bestraffar bristande företagsamhet. Den hävdar att ”marknaden” levererar vinster som aldrig skulle kunna uppnås genom planering.
Alla försök att minska konkurrensen anses därmed vara frihetsfientligt. Skatter och regleringar bör minimeras, offentlig service bör privatiseras. Organisering av arbetare och kollektiva förhandlingar av fackföreningar framställs som snedvridningar av marknaden som hindrar formandet av en naturlig hierarki av vinnare och förlorare. Ojämlikheten ses nu som rättmätig: en belöning för nytta och en alstrare av välstånd, vilket sipprar nedåt och gör alla rikare. Ansträngningar för att skapa ett mer jämlikt samhälle är både kontraproduktiva och moraliskt nedbrytande. Marknaden tillförsäkrar att alla får vad de förtjänar.
Vi införlivar och reproducerar nyliberalismens troslära överallt. De rika övertalar sig själva att de har skaffat sina rikedomar genom förtjänst och ignorerar de fördelar – såsom utbildning, arv och klass – som kan ha hjälpt dem att uppnå dem. De fattiga börjar klandra sig själva för sina misslyckanden, till och med när det inte är mycket de kan göra för att ändra sina omständigheter.
Glöm den strukturella arbetslösheten: om du inte har ett arbete så är det för att du är oföretagsam. Glöm de omöjliga boendekostnaderna: om ditt kreditkort är maxat är du hjälplös och slösaktig. Glöm att dina barn inte längre har en idrottsplan på skolan: om de blir feta är det ditt fel. I en värld som styrs av konkurrens definieras, och definierar sig, de som halkar efter som förlorare.
Bland följderna märks, som Paul Verhaeghe dokumenterar i sin bok What About Me?, epidemier av självskadebeteende, ätstörningar, depression, ensamhet, prestationsångest och social fobi. Det är kanske inte särskilt förvånande att Storbritannien, där den nyliberala ideologin har tillämpats mest rigoröst, är ensamhetens huvudstad i Europa. Vi är alla nyliberaler nu.
***
Begreppet nyliberalism myntades vid ett möte i Paris 1938. Bland delegaterna fanns två män som kom att definiera ideologin: Ludwig von Mises och Friedrich Hayek. Båda levde i exil från Österrike och de såg socialdemokratin, exemplifierad av Franklin Roosevelts New Deal och den gradvisa utvecklingen av Storbritanniens välfärdsstat, som uttryck för en kollektivism som upptog samma spektrum som nazismen och kommunismen.
I Vägen till träldom, publicerad 1944, hävdade Friedrich Hayek att statlig planering, genom att krossa individualismen, ofrånkomligen skulle leda till totalitär kontroll. Likt Ludwig von Mises bok Bureaucracy blev Vägen till träldom vida läst. Den uppmärksammades av en grupp väldigt rika personer, som i filosofin såg en möjlighet att fria sig själva från regleringar och skatter. När Friedrich Hayek 1947 grundade den första organisationen som skulle sprida nyliberalismens doktrin – Mont Pelerin-sällskapet – fick den ekonomiskt stöd av miljonärer och deras stiftelser.
Efter hand blev nyliberalismen allt mer genomträngande. Friedrich Hayeks uppfattning att stater bör reglera konkurrens för att förhindra bildandet av monopol, banade väg – bland amerikanska apostlar som Milton Friedman – för tron att en monopolställning kunde ses som en belöning för effektivitet.
Något annat hände under den här övergången: rörelsen förlorade sitt namn. 1951 beskrev sig Milton Friedman gärna som nyliberal, men strax därefter började begreppet försvinna. Än märkligare är att trots att ideologin blev skarpare och rörelsen mer sammanhängande, så ersattes inte det förlorade namnet av något gemensamt alternativ.
Men trots den frikostiga finansieringen förblev nyliberalismen till en början kvar i periferin i politiken. Efterkrigstidens konsensus var nästan allenarådande: John Maynard Keynes ekonomiska recept tillämpades utbrett, full sysselsättning och befrielse från fattigdom var allmänna mål i USA och stora delar av Västeuropa. De översta skattesatserna var höga och staterna eftersträvade offentlig service och sociala skyddsnät de inte behövde skämmas över.
Men under 1970-talet, när den keynesianska politiken började falla samman och ekonomiska kriser slog till på båda sidor Atlanten, började nyliberala idéer ta sig in i den politiska huvudfåran. Som Milton Friedman påpekade: ”När tiden för förändring kom ... fanns redan ett alternativ, färdigt att plockas upp”. Med hjälp av välvilliga journalister och politiska rådgivare upptogs delar av nyliberalismen, särskilt dess recept för penningpolitik, av Jimmy Carters administration i USA och Jim Callaghans regering i Storbritannien.
Efter att Margaret Thatcher och Ronald Reagan tog makten, följde snart resten av paketet: enorma skattesänkningar för de rika, krossade fackföreningar, avregleringar, privatisering, outsourcing och konkurrens inom offentlig service. Genom IMF, Världsbanken, Maastrichtfördraget och Världshandelsorganisationen, infördes nyliberal politik – ofta utan demokratiskt samtycke – i stora delar av världen. Mest anmärkningsvärt var att den upptogs av partier som en gång tillhört vänstern, till exempel brittiska Labour och Demokraterna i USA. Som Stedman Jones påpekar: ”Det är svårt att komma på en annan utopi som förverkligats så fullständigt.”
***
Det må verka konstigt att en doktrin som utlovar fria val och frihet marknadsfördes med sloganen ”det finns inga alternativ”. Men, som Friedrich Hayek påpekade vid ett besök till Augusto Pinochets Chile, en av de första nationerna där programmet tillämpades vittomfattande: ”Min personliga preferens lutar mot en liberal diktatur, snarare än mot en demokratisk regering utan liberalism”. Den frihet som nyliberalismen erbjuder, vilken låter så lockande när den uttrycks i allmänna termer, visade sig innebära frihet för de stora och mäktiga, men inte för de fattiga och maktlösa.
Frihet från fackföreningar och kollektiva förhandlingar innebär friheten att hålla lönerna nere. Frihet från regleringar innebär friheten att förgifta floder, utsätta arbetare för fara, debitera orättfärdiga räntesatser och utforma exotiska ekonomiska instrument. Frihet från skatt innebär friheten från en fördelning av välstånd som lyfter människor ur fattigdom.
Som Naomi Klein dokumenterar i Chockdoktrinen, så förespråkade nyliberala teoretiker att kriser skulle utnyttjas för att införa impopulär politik medan människor var distraherade, exempelvis i efterdyningarna av Augusto Pinochets kupp, Irakkriget och orkanen Katrina, vilken Milton Friedman beskrev som ”ett tillfälle att radikalt reformera utbildningssystemet” i New Orleans.
Där den nyliberala politiken inte kan införas nationellt, införs den internationellt, genom handelsavtal som införlivar tvistlösningsmekanismen ISDS, ”investor-state dispute settlement”: utländska tribunaler där storbolag kan yrka på avskaffandet av socialt och miljömässigt skydd. När parlament har röstat för att begränsa försäljningen av cigaretter, skydda vattentäkter från gruvbolag, frysa elräkningar eller förhindra läkemedelsföretag från att blåsa sta
ten, har storbolagen stämt dem, ofta med framgång. Demokratin har reducerats till teater.
En annan av nyliberalismens paradoxer är att allomfattande konkurrens förlitar sig på allomfattande kontroller och dokumentation. Det får till följd att arbetare, arbetssökande och offentlig service av alla slag är underkastade ett småaktigt och kvävande system av bedömning och övervakning, utformat för att identifiera vinnarna och bestraffa förlorarna. Doktrinen som Ludwig von Mises menade skulle befria oss från den byråkratiska mardröm som centralplaneringen skulle innebära, har istället skapat en sådan.
Nyliberalismen skapades inte som ett självspelande piano, men den blev snart ett. Den ekonomiska tillväxten har varit påtagligt långsammare under den nyliberala eran (sedan 1980 i Storbritannien och USA) än under föregående årtionden, dock inte för de väldigt rika. Ojämlikheten i fördelningen av både inkomst och välstånd, vilken minskat under 60 år, ökade snabbt under den här eran, på grund av krossade fackföreningar, skattesänkningar, stigande hyror, privatisering och avreglering.
Privatiseringen eller marknadiseringen av offentlig service, såsom energi, vatten, tåg, hälsa, utbildning, vägar och fängelser, har gjort det möjligt för storbolagen att sätta upp betalstationer framför nödvändiga tillgångar och ta ut en hyra, antingen av medborgarna eller av staten, för användningen av dem. Hyra är ett annat begrepp för arbetsfri inkomst. När du betalar ett uppdrivet pris för en tågbiljett är det bara en liten del av biljettavgiften som ersätter operatörens kostnader för bränsle, löner, vagnpark och andra utlägg. Resten speglar det faktum att ägarna kan bestämma vilket pris de vill.
De som äger och driver de privatiserade eller semiprivatiserade tjänsterna i Europa gör kolossala vinster genom att investera lite och debitera mycket. I Ryssland och Indien kom oligarker över statliga tillgångar i snabba utförsäljningar. I Mexiko fick Carlos Slim Helú kontroll över nästan alla tjänster för fast och mobil telefoni och blev snart världens rikaste man.
Finansialiseringen har, som Andrew Sayer konstaterar i boken Why We Can’t Afford the Rich, haft en liknande effekt. ”Likt hyra”, menar han, ”är ränta arbetsfri inkomst som tillkommer utan
någon ansträngning.” Medan de fattiga blir fattigare och de rika blir rikare, skaffar sig de rika allt större kontroll över en annan avgörande tillgång: pengar. Räntebetalning är, i stort, en överföring av pengar från de fattiga till de rika. Medan fastighetspriserna och återkallandet av statligt stöd belastar människor med skulder (tänk på övergången från studiebidrag till studielån), gör bankerna och deras chefer rent hus.
Andrew Sayer menar att de senaste fyra årtiondena har utmärkts av en förflyttning av välstånd, inte bara från de fattiga till de rika, utan även inom den rika klassen: från de som tjänar sina pengar genom att producera nya varor eller tjänster till de som tjänar sina pengar genom att kontrollera befintliga tillgångar och inkassera hyra, ränta eller realisationsvinst. Inkomst av arbete har brädats av arbetsfri inkomst.
Den nyliberala politiken omges överallt av marknadsmisslyckanden. Det är inte bara bankerna som är för stora för att gå omkull, utan även storbolagen, som nu ansvarar för att leverera offentlig service. Som Tony Judt påpekade i Illa far landet, så glömde Friedrich Hayek att väsentlig samhällsservice inte kan tillåtas att kollapsa, vilket innebär att konkurrensen inte får ha sin gilla gång. Företagen tar vinsterna, staten behåller riskerna.
Ju större misslyckandet är, desto mer extrem blir ideologin. Stater använder nyliberala kriser som både en ursäkt och en möjlighet att ytterligare sänka skatter, privatisera kvarvarande offentlig service, riva hål i det sociala skyddsnätet, avreglera storbolag och återreglera medborgare. Den självhatande staten sätter nu tänderna i varje organ inom den offentliga sektorn.
Den kanske farligaste effekten av nyliberalismen är inte de ekonomiska kriser den orsakat, utan den politiska krisen. När statens domän krymper, minskar också vår förmåga att förändra riktningen i våra liv genom att rösta. Istället, försäkrar den nyliberala teorin, kan människor utöva sina val i hur de spenderar sina pengar. Men en del har mer att spendera än andra: i den stora konsument- eller aktieägarekonomin fördelas inte rösterna jämlikt. Resultatet är en maktlöshet bland de fattiga och i mitten. När partier till höger och från den tidigare vänstern antar en liknande nyliberal politik, blir maktlösheten till ett berövande av medborgerliga rättigheter. Ett stort antal människor har vänt politiken ryggen.
Chris Hedges påpekar att ”fascistiska rörelser bygger inte sin grund på de politiskt aktiva, utan på de politiskt inaktiva, ’förlorarna’ som känner, ofta med rätta, att de inte har någon röst eller någon roll att spela i politiken”. När den politiska debatten inte längre talar till oss blir människor istället mottagliga för slagord, symboler och sensation. För Donald Trumps anhängare, till exempel, framstår fakta och argument som irrelevanta.
Tony Judt förklarade att när den tjocka väven av samspel mellan människor och staten har reducerats till enbart auktoritet och lydnad, är statens makt den enda återstående kraft som förbinder oss. Den totalitarism som Friedrich Hayek fruktade framträder mer sannolikt när stater, efter att ha förlorat den moraliska auktoritet som uppkommer i samband med tillhandahållandet av offentlig service, reduceras till att ”övertala, hota och till sist tvinga människor att lyda dem”.
***
Likt kommunismen är nyliberalismen guden som misslyckades. Men zombiedoktrinen stapplar vidare och ett av skälen till det är dess anonymitet. Eller snarare ett kluster av anonymiteter.
Den osynliga handens osynliga doktrin stöds av osynliga uppbackare. Långsamt, mycket långsamt, har vi fått veta namnen på några av dem. Det har kommit fram att Institute of Economic Affairs, som i medierna argumenterat kraftfullt mot vidare reglering av tobaksindustrin, i hemlighet har finansierats av British American Tobacco sedan 1963. Vi har upptäckt att Charles och David Koch, två av världens rikaste män, grundade institutet som startade Tea Party-rörelsen. Vi har fått veta att Charles Koch, när han grundade en av sina tankesmedjor, konstaterade att ”för att undvika oönskad kritik ska det inte tillkännages allmänt hur organisationen kontrolleras och styrs”.
De ord som används av nyliberalismen döljer ofta mer än de förklarar. ”Marknaden” låter som ett naturligt system som berör oss alla på samma sätt, som tyngdkraften eller det atmosfäriska trycket. Men den är laddad med maktrelationer. Vad ”marknaden vill” brukar betyda vad storbolagen och deras chefer vill. ”Investering”, påpekar Andrew Sayer, betyder två helt olika saker. Den ena är finansieringen av produktiva och socialt nyttiga aktiviteter, den andra är köpet av existerande tillgångar för att mjölka dem på hyra, ränta, utdelningar och realisationsvinster. Att använda samma ord för olika aktiviteter ”kamouflerar rikedomens källor” och får oss att förväxla uttag av välstånd med skapande av välstånd.
För ett sekel sedan ringaktades de nyrika av de som hade ärvt sina pengar. Entreprenörer försökte uppnå social acceptans genom att framställa sig som kapitalister. I dag är förhållandena de omvända: kapitalister och arvingar titulerar sig entreprenörer. De påstår sig ha tjänat sin arbetsfria inkomst.
De här anonymiteterna och förväxlingarna passar den moderna kapitalismens namnlöshet och platslöshet: franchisemodellen som säkerställer att arbetare inte vet vem de sliter för, företagen som är registrerade genom ett nätverk av sekretessystem i utlandet som är så komplexa att inte ens polisen kan reda ut vem som är den faktiska betalningsmottagaren, skattearrangemangen som lurar stater, de finansiella produkterna som ingen förstår.
Nyliberalismens anonymitet skyddas enträget. De som är influerade av Friedrich Hayek, Ludwig von Mises och Milton Friedman tenderar att motsätta sig begreppet, och påstår – med visst fog – att det i dag bara används nedsättande. Men de erbjuder oss inte något annat som ersätter det. En del beskriver sig själva som klassiska liberaler eller libertarianer, men de beteckningarna är både vilseledande och besynnerligt självutplånande, som om de antyder att det inte finns något nytt i Vägen till träldom, Bureaucracy eller Milton Friedmans klassiska verk Kapitalism och frihet.
***
Trots det är det något beundransvärt med det nyliberala projektet, åtminstone i dess tidiga stadier. Det var en distinktiv, nyskapande filosofi som marknadsfördes av ett sammanhängande nätverk av tänkare och aktivister med en tydlig handlingsplan. Den var tålmodig och uthållig. Vägen till träldom blev vägen till makt.
Nyliberalismens triumf speglar också vänsterns misslyckande. När laissez-faire-ekonomin ledde till katastrof 1929, uppfann John Maynard Keynes en omfattande ekonomisk teori för att ersätta den. När den keynesianska efterfrågestyrningen mötte vägs ände på 1970-talet fanns ett färdigt alternativ. Men när nyliberalismen föll samman 2008 fanns ... ingenting. Det är därför zombien fortfarande kan gå. Vänstern och mitten har inte tagit fram något allmänt ramverk för ekonomiskt tänkande på 80 år.
Varje åkallan av John Maynard Keynes är ett erkännande av misslyckande. Att föreslå keynesianska lösningar på 2000-talets kriser är att ignorera tre uppenbara problem. Det är svårt att mobilisera människor kring gamla idéer, de brister som uppdagades på 1970-talet finns kvar och, viktigast av allt, de har inget att säga om vårt allvarligaste bekymmer: klimatkrisen. Keynesianismen fungerar genom att stimulera konsumenternas efterfrågan för att främja ekonomisk tillväxt. Konsumentefterfrågan och ekonomisk tillväxt är motorerna i miljöförstörelsen.
Vad både keynesianismens och nyliberalismens historia visar är att det inte är tillräckligt att motsätta sig ett trasigt system. Ett sammanhängande alternativ måste läggas fram. För Labour, Demokraterna och den bredare vänstern bör den centrala uppgiften vara att utveckla ett ekonomiskt Apolloprogram, ett medvetet försök att utforma ett nytt system, skräddarsytt efter 2000-talets krav.
George Monbiot är brittisk journalist och författare. Återkommande kolumnist i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
