Feministiska? Ja, vi fick faktiskt vara det, eftersom jämställdhet stod högt på alla dåvarande partiers program. Det betyder inte att detta uppskattades av alla. Vi hade telefonsluss efter varje sändning och det var många ”jävla kommunisthoror” i de samtalen, även om programmet bara handlat om löneskillnader eller frisyrer. Detta var före de digitala trollens tid, på den tiden ringde de alltså i stället, ibland blev de så många och så arga att vi fick sätta våra manliga kollegor från andra program i slussen. Då lugnade trollen ner sig lite, men det hände inte sällan att de ringde hem till mig på nätterna och hade olika förslag på hur jag skulle avrättas. Det föll mig aldrig in att skaffa hemligt nummer.

”Radio Ellen” gjorde radio ”av och om kvinnor, för kvinnor och män”. Vi hämtade material ur Internationella feministiska tidskrifter och nyhetsbyråer som HERSAY. De vanliga nyhetsbyråerna, AP, UPI och Reuters, hade vanligen den här fördelningen: Var tredje nyhet var en ekonominyhet, var tredje en sportnyhet eller krigsnyhet och var tredje en slags slaskpott som hette ”Stories of Human Interest” och det var bland de sistnämnda vi fann statistik om kvinnomisshandel och mord och Miss universum-tävlingar i en enda röra.

Och nu till nyheten som jag trodde skulle bli avgörande.

På den tiden rubricerades inte kvinnomisshandel som ”brott”. Det kallades ”lägenhetsbråk” när polis tillkallades av offer eller grannar, som om det var själva bostaden som slogs. Polisen kom och tog i bästa fall med sig kvinnan och förde henne till en kvinnojour eller något skyddat boende. Hon kunde sedan i rättsliga sammanhang genomdriva att den misshandlande mannen fick besöksförbud och hon själv hemlig adress eller skyddad identitet.

Det verkar naturligtvis helt absurt idag. Ungefär som att polisen skulle ingripa vid att bankrån genom att föra kassören i säkerhet i valvet och köra ut bankrånaren ur lokalen och förmana honom att inte komma tillbaka.

Men ändå tycks det fungera likadant 2021. I Sverige, alltså.

I detta läge sände jag omkring 1995 ett inslag i ”Radio Ellen” om polisrutiner i Wien. Där tog polisen med sig den manlige förövaren, satte honom i häkte fram till rättegång och lät kvinnor och barn fortsätta bo i sitt eget hem. Män dömdes så småningom för misshandel och ålades att bära fotboja, med stränga straff om han återföll i förföljelse. Inga kvinnor eller barn tvingades i det första läget lämna sina vardagsliv och boenden för att skickas till ”skyddat boende”.

Genom en närstående som förföljts av utländsk polis på grund av protestaktioner vet jag att om man av Säpo tilldelas så kallad ”skyddad identitet” så följer många vardagsproblem. Man fick varken lån, abonnemang eller liknande, kanske togs ens namn bort från skylten med portkoder vid ens bostad.

Jag inbillade mig alltså 1995 att om jag lyckades tydliggöra hur absurt det var att offren till misshandeln straffades, inte förövarna, så skulle saker förändras. Naivt i en tid då till och med domstolar kunde ursäkta sådan misshandel med ord som ”kulturskillnader” och frikänna.

Nu, 25 år senare, verkar polisen visserligen ha förstått problemet med att använda begreppet ”lägenhetsbråk”, men det är uppenbart att ett av de stora samhällsproblemen är att få övertygelser att fastna och insikter att ge praktiska resultat. Än idag föräldrarätten så stark att barn som sett pappa slå ihjäl mamma åläggs att träffa honom ändå, om än under övervakning.

Varför?

Det känns som om vi fortfarande befinner oss nära den tid då familjens manliga överhuvud hade juridisk rätt att tillrättavisa familj och tjänstefolk ”med måttlig husaga”.