Det är en märklig upplevelse, att vara en utomstående observatör till hur ett samhälle faller ner i en auktoritär skuggvärld. Som utomstående lägger du märke till de små detaljerna, i hur vanliga människor påverkas. Personer som drar nytta av eller stödjer utvecklingen, går ofta med rakare rygg och verkar ha fått en obegränsad energi. De som tvärtom lider av utvecklingen eller fruktar den, sjunker ihop lite, blir tysta, trötta och får mörka ringar under ögonen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den 15 juli utsattes Turkiets politiska system för sin största prövning på decennier. Ett försök till militärkupp gjordes mot president Recep Tayyip Erdogan. Den slogs ner efter bara en natt. Efter det har Erdogan själv börjat montera ner landets demokratiska funktioner, som redan tidigare varit under attack och haft stora brister.
Som utomstående observatör tycker mina ögon att de som nu står på ”rätt” sida i samhället, Erdogans sida, har fått frikort att agera som de själva vill. Kalla det laglöshet. För alla andra har lagarna tvärtom blivit strängare.
Den 29 juli klättrade en man i svart bödelsmask upp på ett tak mitt i centrala Ankara, monterade en egen galge och genomförde en hängning av en docka i människostorlek. Dockan bar ett ansikte av Fethullah Gülen, predikanten i exil i USA som anklagas för att ligga bakom kuppförsöket. Allt ägde rum i fullt dagsljus och polisen på plats gjorde ingenting. Vad ska det egentligen betyda?
Sent i går kväll blev jag omringad av nästan tio unga fascister på en av huvudgatorna i centrala Ankara. Männen ville ta en bild med mig när de gjorde ”vargtecknet”, som visar att de sympatiserar med den högerextrema nationaliströrelsen Grå vargarna. I dag agerar Grå vargarna stödtrupp till den allt mäktigare Erdogan.
Jodå, jag lät mig fotograferas. Bara en timme tidigare hade jag sett ett filmklipp i sociala medier, från när samma Grå vargar slagit en man i Istanbul blodig, när han vägrat ställa upp på bild. Efter våra selfies vandrade de unga männen vidare och skanderade att de var på jakt efter förrädare. De gick mitt i gatan och bromsade upp trafiken, men då som tidigare kvällar gjorde polisen ingenting. Vad ska detta betyda?
Mörkret över Turkiet är egentligen inget nytt. Det har bara fått mer uppmärksamhet, efter att det intensifierats och tydligare drabbat även den västra landhalvan. Sedan i juni har jag varit på plats framför allt i den sydöstra, kurdiska delen, för att rapportera om de många arresteringar, rädslan och även ”försvinnanden” som varit ett problem där sedan ett år tillbaka.
Vid en utfrågning i oktober 2015 menade EU-kommissionen att ”Turkiet är fullt och konsekvent ett rättssäkert land” där ”mänskliga rättigheter respekteras”, rapporterade Svenska dagbladet. Bara en vecka tidigare hade bilder publicerats som visade turkiska soldater släpa liket av en ung, ihjälskjuten man, i ett rep efter sin pansarbil längs gatorna i en kurdisk stad. Den döde mannen var en svåger till en kurdisk parlamentsledamot.
I dag, efter att Erdogans nya drakoniska politik lanserats, är det ett något annorlunda ljud i EU:s skälla. Det kan inte finnas några ursäkter för Turkiet att underminera friheter och rättigheter, säger EU:s utrikeschef Federica Mogherini. Mycket hårdare än så formulerar man sig ännu inte. Vi vet alla redan varför: flyktingavtalet EU utformat med Erdogan är mycket viktigare än Turkiets demokrati.
När den här texten skickades till tryck hängde den avrättade dockan ännu kvar från sin galge, till offentlig beskådan mitt i Turkiets huvudstad. Oavsett det trauma det misslyckade kuppförsöket inneburit, har landet slagit in på en så oroväckande väg att varningsklockor borde ringa överallt. Så har förstås redan skett i världspressen. Men i just denna stund, när de politiska system vi konstruerat behöver sätta ner foten, är våra högsta makthavare så tysta, så tysta.
