1935 bildades Stiftelsen Solgårdar. Under 30- och 40-talet byggde stiftelsen, under namnet Göteborgs Bostadsföretag, solgårdar åt barnrika familjer. De kallades solgårdar därför att husen låg fritt, befriade från landshövdingehusens mörka bakgårdar.

Kommunen bestämde vilka som fick flytta in och för att få en tvåa skulle det finnas minst tre barn i familjen.

Husen kallades också barnrikehus och i ett sådant i Sandarna växte jag upp. Då var systemet med kategoriboende avskaffat. Efter kriget ersattes det med bostadsbidrag. Men barnrikehusen förblev segregerade.

Som barn hade jag inte ont av det. Sandarna var och är mycket barnvänligt. Men nu, många år senare, inser jag förstås att vi som växte upp i barnrikehusen fick sämre förutsättningar att ta oss fram i livet. Det krävdes mer av oss. Men då bör man inse att utan barnrikehusen hade vi sannolikt fått en ännu tuffare start. Det är klart bättre att bo i en subventionerad god bostad än att bo i ett osubventionerat kyffe, vilket var och kanske är alternativet för dem med sämst familjeekonomi.

Vår tids bostadsproblem är mycket snarlika de som ledde till bildandet av Allmännyttan. Alla har inte råd att bo och bostadskön är flera år lång. Sådant borde bekymra Allmännyttan i stället för den mondäna oron för att inte tillräckligt många göteborgare lånar några miljoner och köper bostadsrätt.

Men det kanske har vänt. Nyligen gick Allmännyttans förvaltningsbolag AB Framtiden på pumpen med sina planer på att omvandla ett stort antal billiga hyresrätter till bostadsrätter. Detta sedan Socialdemokraterna i styrelsen tänkt ett extra varv och i sista stund väjt framför det ideologiska stupet.

Tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade Socialdemokraterna igenom ett tilläggsyrkande som förändrar AB Framtidens planer för Allmännyttan.

Enligt den ursprungliga planen skulle de allmännyttiga bostadsbolagen fram till 2035 reducera andelen hyresrätter i Göteborgs så kallat utsatta områden till högst 75 procent.

I exempelvis Hjällbo, med över 90 procent hyresrätter, hade det inneburit en mycket omfattande omvandling till bostadsrätter. Totalt stod tusentals relativt billiga hyresrätter på spel. Hyresrätter som inte kan ersättas eftersom hyran för nyproducerade  hyreslägenheter tenderar att bli dubbelt så hög som i miljonprogrammets lägenheter.

Med tilläggsyttranden ströks procentmålet. I stället förutsätts omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter ske på ”hyresgästernas villkor”.

Vad detta innebär i praktiken är väl inte alldeles glasklart. Men en rimlig tolkning är att Allmännyttan ska vara öppen för omvandling om det finns hyresgäster som vill bilda bostadsrättsförening och köpa sitt hus. Däremot ska Allmännyttan inte förses med uppdraget att övertala hyresgäster att bilda bostadsrättsföreningar. Och det är ju skönt. Det kan under inga omständigheter vara kommunens uppgift att förmå människor med svag privatekonomi och ofta ringa insikter i fastighetsekonomi att skuldsätta sig för livet för att få bo kvar i den lägenhet de redan bor i – som hyresgäster med rimlig hyra.

Göteborgs kommun har betydligt allvarligare bostadsproblem än andelen bostadsrätter att ta sig an. Kön för ett förstahandskontrakt i ett miljonprogramsområde är som kortast drygt fyra år.

Självklart måste det byggas många nya hyresrätter, men det är inte hela lösningen på Göteborgs bostadskris. Det måste också byggas så att alla har råd att bo. Men med dagens hyror i nyproduktionen har inte alla råd att bo.

I dag kan Allmännyttan inte bygga och hyra ut subventionerade lägenheter. En lag från 2011 bestämmer att Allmännyttan visserligen har ett socialt bostadsansvar, men att de kommunala bostadsföretagen skall drivas på affärsmässiga villkor för att inte snedvrida konkurrensen. Detta eftersom Allmännyttan inte längre vänder sig till en special kategori hyresgäster.

Men det går att starta ett bostadsbolag som bygger och hyr ut subventionerade bostäder till låginkomsttagare. Förebilder finns i flera EU-länder. Det är inget förstahandsalternativ. Men går det inte att pressa nybyggnadskostnaderna radikalt. Finns inte pengar till generella byggnadssubventioner eller kraftigt förbättrade bostadsbidrag återstår riktade subventioner, kanske med förebild i solgårdarna och barnrikehusen.