Då hade tv-programmet ”Queer Eye for the Straight Guy” premiär, eller ”Fab 5” som det hette i Sverige. En realityserie som byggde på fördomen (eller?!) att homosexuella män är mer sofistikerade och med bättre koll än straighta snubbar. Serien skapades av David Collins, själv gay. Programmet var ett ganska ordinärt gör-om-mig-program egentligen. Om det inte vore för att fem homosexuella män var experterna. Programmet blev en enorm succé.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Alla ville se hur sluskiga snubbar med toviga skägg som i rövhängiga mysbyxor lodade runt i sina kalsongluktande ungkarlslyor fick en makeover. Carson, Kyan, Ted och de andra slängde ut nedsuttna fåtöljer, rakade bort oboy-rings-skägg och gav goda råd som ”visst kan man dricka rött vin till fisk!” och ”du kan få billigare teaterbiljetter om du köper dem samma dag!”
Serien blev otroligt populär men tog slut 2007. Men plötsligt från ingenstans kommer en reboot på Netflix. Och plötsligt pratar alla om den!
Att rebooten ”Queer Eye” är ett nytt program för nya tider slås fast direkt. Inte bara har programmet en kortare titel då man dumpat det sista ”for the straight guy”. Den nya modeexperten Tan France deklarerar i första avsnittet: ”Orginalshowen kämpade för tolerans. Vår show kämpar för acceptans.”
De nya experterna får ta mycket mer plats och vad de berättar om sig själva är så intressant att man vill höra mycket mer. Vad hände Jonathan när han blev den första och enda manliga cheerleadern i en extremt inskränkt småstad i amerikanska södern? Hur var barndomen för Bobby, som levde för kristna kyrkan men som grät och bad till gud varje dag att han inte skulle vara gay? Hur gick det till när Tan, muslim, hittade sin man, en mormonsk cowboy?
Programmet utgår i rebooten från Atlanta, Georgia – det vill säga republikanska södern. Där Trumps väljarbas bor. Det bränner till i en scen i avsnitt tre, då en vit polisman stannar Fab 5-bilen. Karamo, en afroamerikansk man, stelnar till. Det visar sig vara ett practical joke – polisen är kollega med Corey, mannen de ska göra om. Ett inte så kul skämt från producenternas sida, milt uttryckt. Men trots allt utvecklar sig detta till något av det mest lyckade i hela programmet.
För inte bara får Karamo prata öppet med kameran om varför han blev så rädd för att som svart man bli stannad på gatan av en vit polis, i just den här delen av landet. Man filmade även en lång bilresa med bara honom och Corey, en vit polis med ”Make America great again”-keps och ”Vote Trump”-skylt i källaren. Kameran är på hela tiden. De pratar lite trevande först, om Wu Tang Clan, om att ha barn, om sport ... till slut tar Karamo upp ämnena rasism och polisbrutalitet.
Han pratar om rasprofilering, om Black lives matter, om att hans son inte vågar ta körkort för att han är rädd att han skulle bli skjuten. Polisen Corey sitter tyst och man håller andan … Men det slutar med att de någonstans lyckas mötas, förstå och respektera varandra. När de ska skiljas åt i slutet av programmet är båda märkbart tagna. Ja det är mycket tårar i programmet, och som tittare gråter man med!
Tillsammans med den förälskade redneck-gubben som säger ”You can’t fix ugly”. Den djupt religiöse sexbarnspappan som önskar sig mindre homofobi i kyrkan. Den deprimerande app-tillverkaren som äntligen vågar bjuda hem vänner. Den homosexuelle mannen som nu vågar komma ut för sin styvmor.
Det är för realityvärlden oväntade ämnen som tas upp: maskulinitet, rasism, polisbrutalitet, religion och homofobi. Men också sådant som att våga tro på sig själv, vara ärlig, lita på att man blir älskad för den man är och vikten av att själv anstränga sig för dem man älskar. Slitna frågor, visst, men det tas om hand på ett hjärtevärmande sätt av de helt underbara programledarna på ett sätt som faktiskt oftast känns helt ärligt.
Kan en man förändras i grunden av en ny pikétröja i gladare färg, kunskap om hur man filéar en grapefrukt eller hur man gör en enkel kroppsskrubb hemma av socker?
Nej. Kan en man förändras genom att under en veckas tid tvingas ha samtal om känslor och fördomar med personer han aldrig annars skulle ha mött eller samtalat med? Ja, men varför inte?
Inte kommer USA bli mer tolerant efter nya ”Queer Eye”. Men medan man sträckkollar genom åtta härliga program känns det i alla fall som en skön fantasi att hålla fast vid. Och dessutom – om Queer Eye kan få bara en enda man att avstå från de avskyvärda cargo-shortsen är det värt ett pris bara för det.
