Den nyligen avslutade semestern, sista sommarvärmen och rättvisemannen har givit mig en livslust som krockar med vardagens och lönearbetets trista timewasting av vår korta tid på jorden. Löven faller och nu börjar åter tiden då inga tankar hinner tänkas till slut. Allt tas över av livspusslande. I Tidösverige är det snart november och hur det kan finnas skatt kvar att sänka övergår åtminstone mitt förstånd. Jobbskatteavdrag ger mest för de som tjänar mest och noll för de arbetslösa: orättvist. De upprepar: ”Så mycket mer får du i plånboken!” Om vad vi som samhälle samtidigt förlorat talas tyst.
Bye Bye Billström, du sålde kurderna och kastade bort 200 år av alliansfrihet – äntligen får vi skicka soldater till finska Lappland!
Politiken, som borde vara en långsiktig process där vi blickar mot horisonten och väljer vilken framtid vi vill ha sträcker sig maximalt från den ena opinionsundersökningen till den andra. Borta är idéer och värderingar. I stället: några nya idioter blir ministrar och allting rullar på. Bye Bye Billström, du sålde kurderna och kastade bort 200 år av alliansfrihet – äntligen får vi skicka soldater till finska Lappland! Ur spillrorna av svensk asylpolitik reser sig Kristerssons kronprinsessa, Malmer Stenergard älskar angiveri och återvandring. Om det är ”proportionerligt” att utrota en hel befolkning tycker utrikesministern är en svår, juridisk fråga bäst att hålla sig ifrån. Grattis Sverige vilket haveri!
Finkan – nu också för barn! Kosta vad det kosta vill, de små liven är ju framtiden!
Rättvisefrågan är stor men okomplicerad. Måste man välja är det helt enkelt viktigare att det är lika för alla än att alla har det drägligt. Även om alla skulle få sina grundläggande behov tillgodosedda vore det likväl ett problem om vissa samtidigt fick mer än så. Med det sagt är de grundläggande behoven ibland olika i absolut mening. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är fortfarande den mest okomplicerade och rättvisa samhällsprincip hittills formulerad, dock av en skäggigare rättviseman än min.
Föreställningen om att ”vi har det så bra i Sverige” är förutom felaktig dessutom helt ointressant så länge detta ”bra” inte fördelas rättvist. Kapitalinkomsterna har stigit kraftigt i decennier medan reallönerna sjunkit och så ska man typ vara tacksam över att inte fattighusen finns längre! Det gör de förresten visst, överbelagda sen länge står de nu inför massiv utbyggnad: kriminalvårdsanstalterna. Grattis Sverige, Finkan – nu också för barn! Kosta vad det kosta vill, de små liven är ju framtiden!
I uppochnedvända världen definierar man förstås rättvisa på olika sätt. När USA anföll Afghanistan 2001 hette insatsen först ”Operation evig rättvisa”. De bytte sen till ”varaktig frihet” och vann ungefär noll procent i trovärdighet, men det är en annan historia. Högern tycker kanske det är rättvist att den som ärver och äger exploaterar medan andra exploateras för att de inte ärvt och äger. Men vi pratar överhuvudtaget inte i termer av rättvisa respektive orättvisa. Rätt och fel: en ickefråga. Orden är för urvattnade och betyder inget alls.
Hemma står en nyhetssändning på och min mamma ber mig stänga av, det är ju bara elände ändå.
Jag har alltid omgivit mig med folk som bryr sig, som brinner och som tror. Men på senare tid börjar även de mest eldiga slockna. Samtiden och marknadsmonstret framstår så megamuterade att inget kan rå på dem. ”Det är aldrig försent att ge upp” skriver rättvisemannen. Ett cyniskt skämt, men också inte. En latent förtvivlan präglar vanliga människors politiska samtal så till den grad att många undviker dem helt. Hemma står en nyhetssändning på och min mamma ber mig stänga av, det är ju bara elände ändå. Varje kväll stirrar jag på eländet för att det minsta vi kan göra är att inte titta bort. Vi säger: det finns ingen rättvisa i världen.
Morgonen efter nattracet kämpar jag mot tomheten och lipar en skvätt över världen. Här finns fast fashion, psykofarmaka och folkmord och men också allting vackert som gör livet värt att leva. Överväldigande, men med rättvisemåttet mindre komplicerat: det finns rätt och det finns fel och vi ska alla dricka livets nektar. Det är inte svårare än så. Jag skriver: Man är en nolla om man ger upp. Rättvisemannen svarar: om detta är vi överens.
