Medan mail-klienten uppdaterar och söker efter nya mail så känner jag klumpen i magen växa. Tre nya mail. Bara spam tänker jag och raderar dem. De brukar oftast skicka mailen med hot mitt i natten, så att jag får se dem tidigt på morgonen. För tillfället slapp jag, men dagen är ung och det är få dagar jag kommer undan.
I snart fem år har jag blivit hotad, förföljd och trakasserad av den organiserade rasismen på nätet. De skriver om mig på sina hatsidor, lägger ut min adress, mina kontaktuppgifter och uppmanar varandra att begå våld mot mig. Ibland fysiskt, oftast mentalt. Det yttrar sig i form av rasistiska påhopp och kränkningar. De trakasserar mina arbetsgivare, de drar sig inte för att hota dem heller. Allting är tillåtet i deras kamp. Mitt brott är att jag uttalar mig om rasism och belyser den strukturella diskriminering som pågår.
Det är få som förstår hur utsatt man är i den här situationen. Det är inget temporärt, för mig har det pågått i flera år. De senaste åren har det trappats upp och idag är det värre än någonsin. Hatet och hoten fortsätter att eskalera ju närmare valet vi kommer, verkar det som. Varje dag möts jag av människor som önskar livet ur mig över nätet. När jag diskuterar det med andra som inte fått uppleva det själv så märker jag hur svårt det är att förstå hur långt hatet sträcker sig, hur det inte finns någon plats där vi kan komma undan.

Jag får höra att jag borde ta en paus för att slippa se hoten. Jag skulle vara tvungen att radera twitter, facebook, min mail. Limma igen min brevlåda och slänga min telefon i havet. För det är inte bara över nätet som hatet kommer, det når även i min brevlåda och min telefon. I ett kommentarsfält på en rasistisk hatsida med kopplingar till Sverigedemokraterna har en person lagt ut min hemadress. Under hans kommentar uppmanar en annan att man ska få mig att hålla tyst med våld, hen skriver under med ”SD 2014”. Kort efter sådana kommentarer brukar breven med hot dimpa ner i brevlådan.
Varje dag. Klumpen i magen bara växer. Dåliga dagar sticker det till i hjärtat varje gång jag ser att jag fått en notifikation, ett nytt mail, ett sms. Jag hatar att få brev nuförtiden. Ibland kommer jag sent till jobbet för att jag tilbringat morgonen med att polisanmäla nattens hot. Jag säger inget till mina kollegor för jag vill inte sticka ut. Jag försöker upprätthålla någon form av normalitet. Men det är svårt och ibland orkar jag inte. Sprickorna i mig blir djupare.

Jag vill inte ha sympati, jag vill inte ha vänliga ord om hur hoten visar att jag gör något rätt. Det är inte meningen att vara otacksam men det där får inte trakasserierna att sluta. Rikta istället energin mot roten av problemet. Jag är inte ensam, det finns andra som utsätts för samma sak som jag. Vi som vet exakt hur det går till när man polisanmäler ett hot, vi kan nästan göra det i sömnen. Jag önskar att vi slapp. Det är inget vi kan lösa själva, ett slut kommer bara att komma när samhället säger ifrån. När polis och rättsväsende får resurser och kompetens att sätta dit personerna bakom hoten. Tack för era snälla ord och tankar, men nu sätter vi fokus där det gör mer nytta. Mot dem som hotar.