Se till att bli misshandlad eller våldtagen av rätt man om du ska kunna berätta om det eller bearbeta det i något verk eller skriva om det. Någon som är tillräckligt viktig för att det ska vara av allmänintresse att du berättar vad som hänt. Det blir inte många män kvar: statsministern, talmannen, partiledarna kanske. Se till att du absolut inte lever nära någon halv-offentlig, någon som det går att gissa sig till vem det är, för då kan du själv bli dömd om denne utsätter dig för misshandel eller våldtäkt och du berättar om det.
Nu för tiden är vi ett knapptryck ifrån att ta reda på vem du pratar om. Om du lagt upp bilder under tiden du och förövaren var ett par och du sedan plötsligt berättar att du blivit ”nedslagen av någon du älskar” eller liknande. Det krävs inte Sherlock Holmes för att ta fram vem det är du ”förtalar”, sätt din sju eller åttaåring på det. Hitta, Facebook, Birthday, Instagram – och på några minuter tar du reda på exakt vilka som är skrivna på vilken adress och kan sedan följa de flesta människors privatliv dag för dag genom sociala medier.
Sedan verkar det vara så att kvinnor som berättar är så dumma så de erkänner att det var de vid tangentbordet. De hade som hatarna gör bara kunna säga att de glömt att logga ut, eller bara sprida uppgifterna på Flashback i stället. Att de här kvinnorna som fälls står för och säger att det är de som spridit uppgifterna, bygger kanske på att deras uppsåt inte är att utsätta någon för förtal men däremot berätta vad de varit utsatta för eftersom vägen genom rättsväsendet inte går att gå. Polisanmälningarna läggs ner. Det är inte prioriterat och högstatus att jobba med ”kvinnovåld”.
Lagen ligger åratal efter internet men nu när de vita männen blir drabbade av sociala medier – så äntligen händer det något. Nu går det att stämma någon för förtal. Innan när det bara var feminister och invandrare som blev förtalade, mordhotade och trakasserade så gick det inte att göra någonting.
Tänk om vi fick höra #jadetvarjag. Kan jag bli förlåten? Kan jag förändras? Undrar hur lång tid och vad personen skulle behöva göra för att återtas in i vänskap och gemenskap? Det tar tid, tänker jag. Det är väl som att bygga upp förtroendet igen efter missbruk eller kriminalitet eller vad som helst. Folk har förutfattade meningar och så får du bevisa dig gång efter gång och förhoppningsvis accepteras du av gruppen igen.
Jag behöver väl inte räkna upp alla dessa förtalsdomar och beslut som började levereras redan före sommaren och nu bara öser in. Men för att nämna ett beslut: Radiodokumentären ”Hästgården” fälls, av Granskningsnämnden för radio och tv, för intrång i den här manliga ridlärarens och dömda våldtäktsmannens privatliv. De unga flickor dokumentären berättar om som han våldtagit om och om igen på gården, och försatts i trauma och ställt emot varandra och som sedan levt med livslång psykisk ohälsa är alltså inte av tillräckligt allmänintresse att få berätta om.
Nu väntar vi väl bara på att Kapten Klänning ska fälla TV4, där det berättades hur han har tryckt sitt anus mot minderåriga flickors ansikten så att han nästan kvävt dem. Om lagen är matematik, och inte som jag tror, rörlig, föränderlig och bedömningar – så borde han också få skadestånd – löp linan fullt ut. Rätt ska väl vara rätt? Nu borde de här barnen blivit tillräckligt gamla för att ha möjlighet att jobba ihop pengar till sin förövare.
Så länge det är juridiskt i stort sett omöjligt att ställa förövare inför rätta så finns väl inget annat sätt än att bli dömda för förtal. Alternativet att tystna finns inte efter metoo.
