Krönika: Nu skapar jag min egen makt

Det här kanske låter tjatigt. Men jag är trött på att vara trött. Trött på att vara arg. Trött på människor som förtrycker andra med sin makt. På strukturer som gång på gång visar att vi alla inte behandlas lika. 

Är trött på känslan av ett ständigt jidder. Att alltid vara den som är den som är tjatig och som påpekar orättvisor och härskartekniker. 

Vänner säger att det bara är att bita ihop och köra på. Att de är en del av förändringsarbetet och att de man försöker övertyga om att få göra sin grej snart kommer att fatta. 

När man växte upp började man med att känna sig maktlös. Sen gick man vidare och bad om att få makt. Sen fattade man att ingen skulle ge det till en så man tvingades att ta plats och makt själv. Och där är man just nu. Armbågar sig fram för att ta makt i befintliga strukturer. Försöker påverka institutioner och kommuner. Göra vardagen lite rättvisare. 

Men jag har börjat undra, skulle det vara bättre om man tog ett till steg och skapade sin egen makt i stället för att nöja sig med att ta den från någon annan?

Det som har fått mig att fundera över att skapa vår egen makt, förutom att jag är trött på att försöka ta makt, har varit att titta på Revolution poetrys resa. 

För de som inte vet är de ett spoken word-kollektiv och en scen för poeter från orten. De startade för att de var trötta på att inte få plats med sin konst på Sveriges scener så de gick ihop för att ta plats i stället. Men mer än att bara ta plats har de lyckats skapa sin egna starka rörelse. 

Under deras slutshow på deras turné på Folkoperan köade folk utanför som att det vore en rockkonsert. På 23 minuter var varenda stol, plats och hörna som gick att fylla tagen och ändå fanns det folk som inte lyckades komma in. 600 platser. Säg mig, vilka kulturinstitutioner kan lyckas med det i dag?  

Och så stod de på scen och ägde som G:s. Mäktiga. Och ingen kunde tysta dem.

Genom att skapa sin egen rörelse har de gjort skillnad för oss i orten. De sätter ord på känslor och helar såren vi har växt upp med. Så att se dem på scen var symboliskt. Terapi för själen. Vi var alla i ett rum där vi stärkte varandra. Poeterna läste upp sina dikter utan att exotifieras eller för att förklara för andra. För i rummet fanns vi, en publik som delat samma upplevelser. Ett rum fullt av syskon. 

Och ja, jag vet. Revolution poetrys resa har inte varit en dans på rosor. 

De har mött hinder, slit, jidder och tjafs. Och de har verkligen behövt hantera andra människor som inte har förstått deras vision. 

Men de har inte bett kulturinstitutioner om lov för att göra sin grej. De har byggt sin rörelse inifrån och skapat sin egen makt. Och institutionerna kommer i framtiden inte att ha något annat val än att haka på tåget eller att fastna i sina dammiga ruiner. 

Så i stället för att vara trött på att vara trött så ska jag göra som mina syskon i Revolution poetry. Autonomt, utifrån mig själv och aldrig mer genom att kompromissa med mig själv.