Den här bönan är med på ett hörn, men efter dessa rader är det dags att gå vidare.
Något har blivit skevt i debatten. Att beskriva kön som biologiskt och genus som socialt är numera ”problematiskt”, när det borde vara självklart.
Nyordet könsidentitet förklaras på transspråk som ”en aspekt av kön”, men i ärlighetens namn: Är det inte bara en ny benämning för genus eller könsroll?
Evolutionärt finns två kön hos alla däggdjur av en uppenbar anledning: Fortplantning.
Nej, allas sexualitet resulterar inte i avkomma, men fortplantning är enda skälet till att våra kroppar kommer i två versioner och antingen producerar ägg eller spermier.
Intersex-tillstånd innebär avvikelser i könsutvecklingen och är inte att betrakta som ett tredje kön.
Det är helt okej att känna sig ”fel” socialt och vilja ändra kroppen för att förhoppningsvis passa bättre in, men det innebär inte att du är eller kan bli det andra könet.
Men om någon identifierar sig som motsatt kön, varför är det då viktigt att påpeka att den ”egentligen inte är det”?
Jag ska vara ärlig: För att du som drömmer om livet ”på andra sidan” kommer inse detta faktum den hårda vägen förr eller senare.
När jag gjorde mina behandlingar var läkarna tydliga med att det inte går att ”byta kön”, däremot kunde kirurgerna få till ett resultat som ”lurar killen” (ja, det är ett citat från läkaren som opererade mitt underliv).
Det ingen berättade var hur kroppen kan reagera på kastreringen, vilken krävs för att en transkvinnas kön ska se ut som en vagina.
Jag som skulle bli så lycklig efter operationen gick i stället in i en djup depression. Det har krävts många års kämpande, terapi, antidepressiva och ett jävlar anamma för att vända på det som kunde ha slutat i katastrof.
Med den erfarenheten i bagaget förundras jag över att debattörer som helt saknar insikt om vad de här ingreppen kan innebära, så tveklöst går ut och fördömer oron för att fler ska vakna upp till en liknande verklighet.
Det bör inte vara kontroversiellt att prata om de negativa aspekterna. För att en transkvinna ska kunna ”passera” krävs östrogenbehandling, vilket förkortar livet med några år och ökar risken för stroke.
För att andra inte ska rycka till av förundran när de hör rösten, måste transkvinnan pressa upp sin stämma i ett kvinnligt läge, ofta med hjälp av logoped. I mitt fall krympte det livsrymden och bidrog till en teater där jag spelade rollen av mig själv.
För transmän som tar testosteron ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och underlivet drabbas inte sällan av atrofisk vaginit (torra slemhinnor, vilket orsakar smärta).
Debatten bränner till som mest när det kommer till barn i transvården. Uppdrag granskning avslöjade förra året att minst 13 barn har skadats av pubertetsblockerarna som Karolinska universitetssjukhuset gett dem. Åkommorna handlar om allt ifrån benskörhet och kotförändringar, till att barnen stannat i växten med smärta i rygg och höfter som följd.
Sjukhuset har anmält sig självt efter UG:s granskning och flera läkare är oroade för att barn-transvården skadar friska kroppar, snarare än hjälper dem till ett bättre liv.
Intresseorganisationer och debattörer är hellre kritiska till att uppgifter om vårdskador kommer fram, i stället för att uppröras och kräva patientsäkerhet och rimliga åldersgränser.
Enligt mig är det upp-och nedvända världen. Har inte transpersoner, eller barn som känner sig fel, rätt att vara friska?
Varför är det så viktigt att ändra synen på kön, i stället för att fokusera på att alla kan vara som de vill, oavsett kön?
Jag ska inte kasta sten i glashus, det tog sin tid att reda ut tanketrådarna även för undertecknad. Men nu, när jag har gjort det, har en trygghet infunnit sig och en spirande livsglädje vaknat till liv. Hemligheten stavas acceptans. För att jag är jag och att det blev som det blev.
Med det sagt och tack vare fler kloka röster som höjs för att belysa det nödvändiga kritiska perspektivet i den här frågan, är det dags för den här bönan att ta steget vidare till nya äventyr.
Önska mig lycka till och tack för att ni har lyssnat.
