Under senare år har över 30 000 platser i svenska äldreboenden lagts ned, beklagar några moderata seniorer på Svenska Dagbladet debatt den 10 januari. Dessa år satt de själva i majoritet, men nu verkar de inte längre tycka att principen att äldre ska bo kvar hemma är så smart, varken ekonomiskt fördelaktig eller humanistisk. Det oroar dem att bara få två rum städade i villan. Den egna ålderdomen nalkas och de skruvar på sig.
Här och där i vintermörkret sitter de äldre och sover i var sin fåtölj, var och en i sin egen lägenhet – samtidigt som det saknas bostäder åt unga. Det här samhället var 40-talisterna med och formade. Jag har länge undrat hur de tänkte.
I dag sliter folk mer med att trycka in människor i allt omöjligare regelverk än med att faktiskt anpassa regelverken efter individen. Det är ju inte människorna som ska stöpas om, utan reglerna som måste anpassas. Avhumanisering har aldrig lett till något bra, vi måste våga hålla kvar blicken på den andre.
Även svårt demenssjuka bor i dag kvar i sina bostäder, kanske bor de granne med dig. Att flytta dem mot sin vilja, ses i dag som ett större övergrepp än att låta dem bo kvar ensamma hemma. De får inte ens ställa sig i kö förrän myndigheten sätter pennan i deras hand och visar dem var de ska skriva under. Myndighetspersonen känner regelverket bättre än den enskilda människan, ändå heter det att den sjuke nu själv ger sitt medgivande. Hoppas då att den som beslutar har sin mänsklighet kvar och inte bara lyder order, som Roland Paulsen skrivit om.
När de som äger rätten att besluta sitter så långt ifrån att de inte kan se följderna av sina egna beslut är det inte så konstigt att det ibland blir fel.
En demenssjuk liksom ett barn kan inte dra konsekvensen av sitt eget handlande. Det här är ingen grupp som sopsorterar – de glömmer både rinnande vatten och brinnande ljus. Att lämna dem utan tillsyn är både inhumant och en fara för dem själva, men även oss andra. För grannar, skuldtyngda släktingar och för personal som jobbar mot en klocka, utan tillräcklig handledning.
Tänk om samhället skulle göra likadant med barnen? Om någon kilar över med en matlåda, kanske de också klarar sig ensamma? Kommer ihåg att ta på sig skor och inte är nakna under jackan när de går ut.
En äldre beskrev det som att dra ned en gardin när jag gick därifrån. Jag fick en känsla av att hen satt kvar bakom dörren – alldeles stilla – och bara väntade på att någon skulle komma in. För att då få leva upp en stund.
Det där lilla djuret hemma hos Marianne var förresten en brandvarnare som ivrigt pep om batterislut. Och så ensam kan man känna sig, att till och med en brandvarnare kan bli ett stort sällskap.
Annelie Carlsson är skribent och problemlösare. Har jobbat inom hemtjänsten i många år parallellt
med sitt skrivande. Kan höras i satirpodden ”Readymades”.
