Så tog virusets konsekvenser sina första steg in i mitt liv. Han är scenbyggare, roddare å grejar grejer vid större evenemang. Eller var, ett par veckor senare är han förstås arbetslös han med. Den enda jag känner vars arbete verkar helt opåverkat är hon som restaurerar rika människors antika möbler. De ska visst serva sina ättlingars pissdyra gamla guldbyråer i alla fall. Pandemi eller inte, de tar väl hand om chiffonjén.

Runt omkring mig regnar varslen. P får veta via Göteborgs Posten att hans arbetsgivare ska göra sig av med hälften av personalen. De vägrar förhandla såväl schemaförändringar som permitteringar för SEKO-gänget. Allra mest upprörd verkar han vara över att få veta det via tidningen. Som att bli dumpad via sms, fast tusen gånger värre.

Min vän kocken verkar äldre än sist vi sågs, han ska städa och röja i en månad. Efter det vet ingen, alla timanställda är redan ute ur leken och han suckar när han säger att: ”...allt i nattklubben är inställt och det är vår största inkomstkälla”. När jag berättar för M hur mycket av mina föräldrars pensionssparande som hittills försvunnit lägger hon ansiktet i händerna. Hur ska hon orka tänka på sina föräldrar, vars pensioner var riktigt skit redan innan. Rädslan och oron sprider sig. Vad kommer att hända med oss och dem vi älskar?

Nu ska vi hålla ihop, nu ska alla ta ansvar. Nu är vi plötsligt ett tillsammans. Ändå är inte krisen den samma för alla, varken medicinskt eller materiellt. Göteborgs egen favoritmiljardär, fastighetskungen Erik Selin uppges ha förlorat 664 miljoner om dagen sedan corona-utbrottet. En ”sparekonom” tillfrågas i GT om hur han tror att Selin mår och svarar: ”pengarna för honom är som verktyg för att kunna skapa någonting spännande. Det är som att skiftnyckeln i hans verktygslåda har gått sönder. Hans privata pengar eller hus går inte att blanda ihop med det här”. Vi som skapar 100 procent ospännande köttfärssås av pengarna och vars trygghet snarare än verktygslåda tagit stryk har förstås all anledning att ifrågasätta denna nyuppfunna sammanhållning.

För vårdpersonalen och alla arbetarkvinnor som tar hand om gamla, barn, funktionshindrade och typ hela samhället klingar snacket extra falskt. Jag läser undersköterskan Karin Lorentsson som skriver i kommunalarbetaren att hon ger upp och lämnar yrket. Hon är less på hyllningar. Villkoren får henne att känna sig ”mer som en kastlös än en vardagshjälte”. Hon skriver att när pandemin lagt sig kommer vi åter bara vara golvfolket som sliter, underbemannade och lågavlönade. Många av mina varslade vänner kommer säkerligen återanställas, till sämre villkor och löner. Det är lätt att se svart när man är ensam hemma, arbetslös och rädd.

Fanns det tillstymmelse till allvar i snacket om att hålla ihop och hjälpas åt så skulle lönen i alla samhällsviktiga yrken (som alla är besatta av nu) chockhöjas och inkomst för alla andra som tvingas stanna hemma garanteras. Bostads- och andra livsnödvändiga kostnader kunde slopas och hotell och andra tomma byggnader kunde exproprieras för att hysa alla dem som saknar tak över huvet och tillgång till rinnande vatten. En del av platserna kunde vikas till kvinnojourer att disponera för de kvinnor och barn som måste fly sina hem. De som gynnats av politiken som givit oss vårdkrisen kunde tvingas betala genom skatt­er och återtaganden. Men det var inte sånt som kungen menade med att visa styrka när vi tar ”gemensamt ansvar”.

Nej, kanske har Lorentsson rätt, kanske kommer allt bara återgå till det vanliga och knegarna får betala priset för krisen – som knegare alltid har gjort. Säkert är i alla fall att ingen kommer ge oss nåt gratis, liksom per automatik. Nu om någonsin måste vi våga. Nu när vi får allt mindre att förlora. Nu när den icke-klassmedvetne får upptryckt i ansiktet hur lite han är värd. Nu när allting skakar måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket. Nu är tid för politik, organisering och radikala krav. Nu är tid för våra klassintressen.