Vi ska till Mallis!
– Mallis? Vad är det? Malmö? Malibu?
Min vän undrar frågande.
– Nej, alltså Mallorca. Hotell. Bamseklubb, hela den där grejen.
– Skämtar du? Svarar han syrligt.
Precis som min vän trodde inte heller jag att jag skulle boka en resa till Mallorca i mitt liv. Min självbild har snarare handlat om att jag tar med barnen dit jag vill åka. Typ i en bärsjal samtidigt som jag gräver en brunn i Sydamerika eller på någon slags expedition för att rädda en utdöende art i Asien (ingen av dessa resor har ännu inträffat). Men nu har jag bokat en resa till Mallorca. Och jag har blivit besatt.
Jag struntar i vem som ska sommarprata och för ett par dagar sedan slutade jag läsa tidningen. Nu kollar jag bara vädret på Mallis. Jag har kollat på filmen från hotellet där barn åker rutschkana ner från ett piratskepp och Bamse håller två barn i handen minst 50 gånger den senaste veckan.
Men när jag tittar den femtioelfte gången på filmen om hotellet vi ska bo på händer något.
Känslan dyker upp. Det är ju det där som är livet. Och vad är det då som jag håller på med resten av tiden? För om jag nu tycker att Mallorca är livet – att ligga på en strand, umgås med min familj, varmt klimat – hur motiverar jag då att jag aldrig gör det? Och i stället ägnar den största delen av året till att jobba?
Arbete. Så förföriskt. När blev jag lurad att det var arbete som livet handlade om? Någon gång i lågstadiet blev frågan frekvent. Vad ska du bli? Samtidigt under min uppväxt på sent nittiotal och början av tvåtusentalet exploderade individualismen. Det handlade om självförverkligande och att det bara var upp till dig om du lyckades ta dig dit du ville i livet. Om du inte gjorde det, så var det för att du inte jobbade tillräckligt hårt. Men om du jobbade tillräckligt hårt så var livet som en enda stor buffé. Och du kunde bli vad du ville. Det spelade ingen roll om du inte hade förutsättningarna. Det handlade om den tid och det arbete som du la ner. Den här bilden, eller idén, sitter djupt rotad i mig. Ofta tvingas jag konfrontera mig själv med den. Frågan jag ställer mig då är: den där buffén, vad består den av?
Ja, mer jobb såklart.
Det är inte Mallis som är buffén. Nej, buffén är arbete och åter arbete. Jag har länge trott att jobb och de framgångar eller vinster man gör där ska vara svaret på massor av känslor som är jobbiga. Att jobbet skulle vara lösningen när jag känner mig otillfredsställd med livet.
Men jobbet är inte lösningen på mitt grubblande, mitt svängiga humör, eller mina rädslor för att bli lämnad. Inte heller mitt självförakt skulle hjälpas av att bli framgångsrik. Snarare upplever jag att mycket arbete gör att jag hamnar längre ifrån mig själv och andra nära relationer. Och i en kultur där vi ser på arbete som det enda vettiga att ägna sig åt hamnar andra värden i skymundan. Arbetar man inte så är man utanför.
Till exempel värderas inte vila och att hinna med sina riktiga nära relationer.
Och kanske är det som Mallis representerar en liten protest, en liten gnutta lyxaktivism som ändrar något litet i mig. Jag önskar bara att det inte ska behöva dröja 51 veckor till innan jag hamnar där igen.
