”Jag gör det bara när jag är full.”
”Min flickvän är ju gravid.”
”Jag är ju man och jag har mina behov.”
Ursäkterna till att köpa sex är många och går nu att få broderade ihop med penisar med vingar på tjocktröjor. Låter det fruktansvärt fult och äckligt? Det är precis det som är tanken.
Lanseringen av ”Offerkoftan” är ett samarbete mellan föreningen Talita, reklambyrån Åkestam och Holst, klädmärket Hope och Handarbetets Vänner (ett centrum som jobbar med textil och design). Syftet är enligt Talita att uppmärksamma att män köper sex och att bryta den trenden.
På Instagram, en app som känns mer och mer som en plattform för renodlad reklam, får jag upp en annons för en minst lika ful tröja med ett minst lika märkligt budskap. ”Toxic masculinity” står det på den stickade hoodien i merinoull för 545 dollar, men självklart överstruket med ett stort rött streck. Modellen som bär plakatplagget skulle kunna vara stjärnskådespelaren Timothée Chalamets fula kusin. Han matchar tröjan med en skotskrutig kjol, blekta ögonbryn och ett champagneglas i handen.
För den som vill verka i feminismens namn utan att spendera 545 dollar finns billigare varianter på bland annat Urban Outfitters. Där får du en tjocktröja i manlig modell med en gullig nallebjörn och texten ”Don’t be a dick” på för en betydligt mindre summa.
Jag känner en aversion som gränsar till rädsla bara av att titta på männen som poserar med plakatplaggen. Den som har ett behov av att konstatera något så självklart som att man är emot giftig maskulinitet har uppenbarligen något att dölja. Eller som Margaret Thatcher så klockrent formulerade det: ”Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.”
De feministiska budskap som gick att läsa på kvinnokroppar för några år sedan gick snabbt från att kallas modiga och nytänkande till att kritiseras för ”femwashing”. Modehus anklagades för att kapitalisera på kvinnors rättigheter och för att urvattna feminismens grundläggande idéer. Att liknande slogans nu kommer tillbaka, men med ett nytt fokus på männen, är förvirrande. Missade företagen kritiken under den förra vågen? Tror de att andra principer gäller när plaggen handlar om, och bärs av, män? Eller kan det vara så att det nya herrmodet är toppen på ett isberg som har väldigt lite med feminism att göra?
När Harry Styles spelade på Coachella i våras bjöd han upp Shania Twain på scen och tillsammans sjöng de hennes hit ”Man! I feel like a Woman”. Efteråt förklarade Styles för publiken att Twain lärt honom att sjunga, men att hon också lärt honom att män är sopor. Liknande uttalanden har gjorts av ett antal ”it-boys” de senaste åren: Bad Bunny (en av förra årets mest spelade artister) har fördömt machokultur och tidigare nämnda Timothée Chalamet har sagt i en intervju med nätmagasinet i-D att han tycker den nya maskuliniteten, som inte är kopplad till aspekter som tidigare kodats som manliga, är spännande. Dessa uttalanden samspelar också med att nagellack, klänningar och manshatande tröjtryck blivit allt mer av en norm bland manliga kändisar. För oss som uppskattar de mer klassiska manliga attributen är trenden oroväckande: efter modeveckan i Milano har det rapporterats om att killar i långkjol kommer vara överallt i höst.
Men att män strävar efter att bli mjukare är, såklart, inte bara något dåligt. Det är betydligt härligare att unga tjejer får höra från sina idoler att män är sopor än att idolerna sjunger saker som ”Tonight I want a slut, would you be mine? Heard you were freaky from a friend of mine”, som Eminem gjorde när jag var liten.
Samtidigt kan jag inte låta bli att uppfatta det hela som en löjlig och apolitisk pose som, om något, speglar en ökande splittring bland männen. En könsdysforisk och självspäkande trend som är underhållande att betrakta men som man ska akta sig för att sätta för mycket politiskt hopp till.
