Flera ledande forskare inom hälsovetenskap och socialt arbete efterlyser nu ett större genusperspektiv på effekterna av covid-19, och redan i dagsläget finns uppgifter som visar att kvinnor vars vardag präglas av hot, våld och övergrepp nu är ännu mer utsatta under isoleringen.
I Hubei-provinsen i Kina tredubblades polisanmälningarna om våld mot kvinnor i hemmet under tvångskarantänen i februari, i jämförelse med februari året innan. I Brasilien har besöken på statliga hjälpcenter för våldsutsatta kvinnor ökat med 50 procent. I vårt grannland Danmark är kvinnojourerna överfulla på grund av det ökade våldet mot kvinnor och man har nu upprättat nya nödkriscenter för kvinnor och barn som tvingas fly hemifrån.
Också de traditionella könsrollerna verkar ha förstärkts av coronakrisen.
I hela vårdkedjan är det fler kvinnor än män som nu måste jobba dubbla pass, ofta med livet som insats. Det är övervägande kvinnor som har startat initiativ för att hjälpa grannar, har koll på hur släktingar och vänner mår, och som anmält sig som frivilliga för att bidra i sjukvården.
Nästan alla smittskyddsexperter och fria debattörer är däremot män. Det är män som skriver krönikor om hur ensamma de har blivit när det lilla sociala nätverk de har ryckts ifrån dem på grund av att de jobbar hemma. Och det är incelmän som nu stärks i sina övertygelser och menar att coronautbrottet är naturens sätt att straffa alla ”lyckade” män och kvinnor.
Men. Så här skulle det inte behöva vara.
För jag vill tro att det är som trendspanaren Li Edelkoort skriver; att corona-utbrottet kan erbjuda oss ”ett tomt blad för en ny början”. Kriser har nämligen potentialen att ruska om oss, få oss att reflektera över våra liv och beteenden, och i bästa fall påbörja en förändring.
Nu har ni män egentligen en jättechans – att bli experter på obetalt hemarbete och känslomässigt ansvar. Självklart finns det män som just nu jobbar hårt inom sjukvården, på myndigheter, i försvaret, och kvinnor som förtränger den pågående samhällskrisen, köper ål på Östermalmshallen och passar på att sälja ut sjukhus istället. Men i ett strukturellt perspektiv så visar dock statistiken att kvinnor utför mer obetalt hushålls- och omsorgsarbete, och tar mer socialt och känslomässigt ansvar.
Så därför kommer här 4 konkreta tips till män:
1. Var den som håller kontakten med äldre familjemedlemmar, släktingar och vänner. Hör av dig och fråga hur de mår. Erbjud dig att hjälpa till med vardagliga saker som att handla eller hämta ut medicin på apoteket.
2. Ta tillfället i akt och fördjupa dina relationer. Ibland räcker det med att bara skicka ett sms och fråga ”hur mår du?”. Våga svara ärligt om nån frågar dig samma sak. Kolla med dina vänner och familj vad de behöver och berätta vad du själv behöver. Ibland är det lättare att visa sina känslor på telefon eller i textmeddelanden.
3. Om både du och din (kvinnliga) partner jobbar hemifrån och kanske även har barnen hemma på grund av att skolan/förskolan är stängd – se till att du tar lika stort ansvar för barnens behov och var närvarande när de behöver dig.
4. Har du vänner eller bekanta med erfarenheter av att utsätta andra för våld eller att själva ha blivit utsatta – kolla med dem om de är okej och berätta för dem att du finns där för dem. Om du själv har problem eller har haft det, be om hjälp!
Låter detta krävande, pk och präktigt?
Ok, men då undrar jag: Vem vill du ha varit när den här krisen är över?
En person som lajvade smittskyddsexpert på sociala medier, lät dina tjejkompisar eller kvinnliga partner sköta alla sociala kontakter och svarade ”jorå, jag mår bra” när du egentligen var livrädd och hade dödsångest?
Eller: en man som tog chansen att lära sig det finaste som finns – omsorg.
