I ett litet land med tio miljoner invånare och tjäle i marken halva året får vi ta vad vi har.

Rätta munnen efter matsäcken. Gilla läget. Och försöka göra det allra bästa av situationen.

Vi har ingen Zlatan i landslaget längre. Ingen Henke, Ljungberg eller ens en Mellberg.

I stället har vi Forsberg, Ekdal, Granen och Guidetti. Samt ett gäng spelare till som håller till i skymundan-klubbar som Hull, Crotone och Guingamp.

Men framför allt har vi kollektivet.

Spelarna som fått möjligheten att göra sina livs resor från ställen som Påarp, Gislaved och Rissne hela vägen till Ryssland för att tillsammans bli en enhet som är betydligt större än sina 23 beståndsdelar.

I eftermiddag sätter det igång. Klockan 14.00 blåser visselpipan på Nizjnij Novgorod-stadion och Sverige inleder sitt första VM sedan 2006.

Och vi måste vinna direkt. Sydkorea är gruppens tveklöst sämsta lag på pappret, och allt annat än en seger i öppningsmatchen vore faktiskt en ren katastrof.

Förbundskapten Janne Andersson har fått mig att tro på det här laget. Han har lyckats tuta i mig både hopp och tillförsikt. Han har fått mig att drömma om en sommar då nationalism kan få vara något annat än begränsningar av asylrätten, bränder i moskéer och språkkrav för nyanlända.

Jag har sett tv-bilderna, hört intervjuerna, läst mängder av krönikor och analyser, och överallt blir det tydligt att berättelsen om svenska landslaget inför VM 2018 handlar om glädje, gemenskap och positiv stämning. Kollektivet. Vi gör det här tillsammans.

Det kommer kanske inte räcka lika långt som den där magiska bronssommaren 1994. Men vi har all möjlighet att få möta Brasilien i en åttondelsfinal. Och att åka ut där, mot världens antagligen bästa landslag, vore ändå fullt godkänt för Janne och hans pojkar.

För många av oss som är besatta av våra klubblag betyder inte landslaget i närheten av lika mycket som ett derby mot lokalrivalen. Men även för en sån som jag, som ser livet med grönvita glasögon snarare än blågula, är det ändå något speciellt med Sverige i ett världsmästerskap.

Att få mäta sig med alla de bästa landslagen från fem kontinenter i ett månadslångt mästerskap med hela jordklotet som åskådare är bland det största som finns.

Att få se våra framtida Let’s Dance-deltagare, med dialekter från Värmland och Medelpad, dela sammanhang med Ronaldo, Messi och Neymar ger Sverige en kosmopolitisk känsla av att tillhöra den stora världen. Att vi får vara med i världens största fotbollsturnering med länder från Australien till Island, från Japan till Peru, från Saudiarabien till Senegal är bedårande vackert. Hela världen ser på, som den där gamla folkvisan så träffande säger. Ja, utom möjligen i Italien då, där man nog helst låtsas som att fotbollen inte finns den närmsta månaden.
 
Låt den svenska VM-festen börja. Låt oss börja med att bryta 337 minuters måltorka från träningsmatcherna under våren. Låt oss visa det svenska kollektivet. För att citera vår förre förbundskapten Erik Hamrén: Tillsammans är vi jävligt starka.