Jag har blivit rätt duktig på att odla men när jag ska förklara för andra hur jag gör så har jag inga ord för det. När jag skrivit böcker om odling har jag fått testa texten på mina barn: Fattar ni det här? Och så har jag fått skriva om.
Jag har en slags vetskap i huvet som jag inte kan formulera.
Det är ju också en slags vetenskap.
Jag har hela min uppväxt haft ett slags förakt för akademisk vetenskap. Den här evidensbaserade, noggranna vetenskapen, med referenser och siffror. Det kanske har vart nödvändigt, jag kommer på faderssidan från en släkt som tyckte det var fint att bli nåt akademiskt, jag hade ett gäng fastrar som lyckats bli lärarinnor och fil mag och dom pikade alltid sin lillebror, min farsa alltså, för att han bara var 25-öresingenjör, det vill säga han läste in ingenjör på brevkurs och blev ingen ”riktig” ingenjör.
Och jag reagerade redan som barn på fastrarnas sätt att uttrycka beundran: ”Ja, han har en doktorsgrad.” Jag tror jag kände hur farsan blev sårad utan att han visade det.
När jag blev äldre så märkte jag hur farsan förstulet beundrade mina medvetna felstavningar när jag skrev låttexter.
Ett fånigt uppror mot lärdomshögfärden.
Men nu är vetenskapen under attack. Och jag måste försvara den. Mot mina gamla flumkompisar.
Vetenskapen har avmagifierat världen. Ju mer fakta man lär sej om moln, fåglar och solsken ju mindre magiskt blir det. Ju mer mätbar man gör tillvaron, desto mer stressad blir man. Över hur åren går. Över hur glaciärerna smälter.
Men vetenskapliga, bevisade fakta är det enda vi kan vara överens om. Så vi måste liksom ha två bollar i luften samtidigt. En boll där hjärnan kalkylerar och kontrollerar: Hur många äpplen har Lisa? Och det finns ett entydigt svar på det: Inga alls. För jag beskar äppelträdet så illa då på Barnbyn Skå att det inte gav frukt på flera år.
Den andra bollen vi måste ha i luften är hur det känns att inte ha nåt äpple. Det kommer vi aldrig vara överens om. Om man är 90 år och har hemtjänst som stressar in för att fullgöra sina new public management-uppgifter på 12,5 minuter och inte har med sej nåt äpple utan bara industrilagat fläsk i löksås så går det inte att mäta en 90-årings saknad efter ett äpple, det går bara att mäta tiden som läggs ner av en stressad, underbetald kollektivtrafikresenär som är timanställd på hemtjänstföretaget.
Och det uppnår man inte nån lycka med.
Om 90-åringen inte längre går ut för att det känns som att det är mycket mer riskabelt att gå ut som pensionär nu än på 90-talet så stämmer ju inte det. Ändå har den känslan satt sej. Och börjat spela politisk roll.
Och känns det som att myndigheterna luras om covid-vaccinet så spelar det också roll. Det är här den nybrutala högern har sett en möjlighet att nå fram till oss gamla flummare.
Vi har alltid gått på feeling. Vilket kan vara jävligt bra när det gäller omsorg, musik och kärlek. Men extremt farligt och dåligt när man sitter ensam ute i en stuga i skogen och har förläst sej på ”uråldrig kunskap” om medicin.
Hur det känns i den lilla bubbla man sitter i kan vara otroligt vilseledande om man vill förstå världen.
Det finns en slags kunskap, en slags vetskap, som man inte kan lära sej på akademiskt vis. Cykla. Knulla. Vara snäll. Det måste man liksom slå på andra delar än hjärnan för att kunna. Och så är det också med odling. Det är först när jag slutar tänka utan bara tittar som jag får det där äppelträdbeskärarflytet.
Det finns en folklig vetenskap som sitter i händerna som är värd jävligt mycket. Den kan ibland ha fel, det kan vara ingrodda gamla fördomar också – ”så här gjorde far och så gör jag med” – men den kunskapen är också en slags vetenskap.
Och precis som all vetenskap måste den vara uppmärksam, skriva om kartan när landskapet förändras.
Vet inte vart jag vill komma med det här egentligen, kanske bara att det är skönt att slippa tänka där jag går runt med min såg och sekatör. I denna pandemivår med oroande siffror från Arktis och Himalaya.
Jag borde ge mej ut och turnera och träffa folk.
Men det går inte just nu.
Och det är inte Anders Tegnells fel.
