Jag har senaste åren levt alltför nära sjukdomar. Människor jag tycker mycket om har varit och är sjuka. Det är inte förkylning, magsjuka och vattkoppor jag pratar om, även om vi varit utsatta för det också. Utan det är cancer, stroke och hjärtinfarkter, och i och med mitt arbete vet jag att det inte bara är jag som upplever det på nära håll och att det ofta händer grej efter annan för att fylla på tills man tror att man inte klarar mer. Men igen, igen och åter igen blir jag motbevisad. Jag lever än. Och alla mina närstående med. Än. För alla vi kommer någon dag att gå bort. Vissa förr, andra senare.

Vissa stunder är allt så evinnerligt hopplöst. Andra njuter jag som en prins. För det har jag lärt mig. Att uppskatta livets litenhet. På tre sekunder kan livet vändas upp och ner för att aldrig någonsin bli sig likt igen. Det är något vi måste räkna med. Livet består av förändring.

Tidigare har jag njutit och känt mig lycklig de tidiga morgnar jag gått med barnen till dagis, eller förskola som det egentligen heter, genom höstgula Rydbergsdal. Nu känner jag mig lycklig av att se barnen prata med varandra, skratta tillsammans och bry sig om varann. Jag känner mig glad av att ha dem i närheten, för jag vet att det är verkligen ingen självklarhet. Det är många som av olika anledningar inte har sina barn omkring sig så mycket som de själva önskar. Vissa mammor och pappor träffar inte barnen alls. Detta gäller både äldre och yngre.

Jag jobbar mycket med äldre människor. De allra flesta bor på något av kommunens boenden. Mycket de med glädje berättar om handlar om när barn, vänner, anhöriga, och andra människor och djur de tycker om kommer på besök. Många av dem har ju tappat förmågan att själva på ett något sånär enkelt sätt företa sig egna besök, så dessa korta visiter är väldigt betydelsefulla.

Andra människor talar med sorg om att de inte har någon som hälsar på. Några har inga nära kvar i livet medan andra har, men dessa viktiga personer har inte tid att komma och hälsa på. Jag är en sådan anhörig. Jag vet hur viktigt det är, jag vill, men kommer mig ändå nästan aldrig för att ta steget att titta in, hälsa på och bara sitta ner och prata en stund. När man läser om vad döende människor ångrar mest så kommer mer tid med vänner och familj högt på listan. Varför är det då så svårt att prioritera detta?

Jag tänker att det kanske för att livet snurrar så fort ändå. Det är mycket nu. Bekymmer av vardaglig karaktär. Ekorrhjulet kallas det visst. Måste livet snurra på så? Och hur gör man för att bromsa, eller bara stanna upp en stund?

Ta en tur till en bekant, en avlägsen vän eller en nära släkting. Låt hjulet stanna en stund och ta för dig av ett möte som stärker. Jag ska försöka göra det denna vecka. Ett besök som ger så mycket för alla inblandade. Varför skjuta på det tills det inte längre går? Som det är nu kommer det inte vara för alltid!