Precis så var det i går när jag skulle repetera på ett sångprogram inför en spelning med min kära vän och kollega Åse Christensen. Först var det ju så att vi inte hade träffats på ett tag. Och då är det skönt att börja med en fika och prata om livet. Det tog ett tag för det var en hel del som skulle delas och reflekteras. Sedan smög vi in i det praktiska. Hur dags och var och ljud och behövs piano och sådana lite handfasta ting. 

Sedan la vi båda av en låååång suck, ungefär som att vrida om startnyckeln och sätta på tändningen och så började vi äntligen prata om vilka låtar vi ville ha med. Då satt vi fortfarande kvar vid köksbordet med kaffekoppen tryggt i handen. Skönt. Sedan gick det inte att skjuta på det hela längre. Nu måste vi starta. Åse klev rätt frankt ändå in i rummet och börja klicka igång pianot. Jag hasade mig in, fullastad med papper och noter och hittade till min glädje en mjuk fåtölj som jag sjönk ner i. Ni som har sjungit någon gång i livet vet att det alltid är lättare att stå upp. Lungorna fylls bättre och magen kan ge kraft åt rösten på ett helt annat sätt än när man halvligger nertryckt i en fåtölj. Men jag var ännu inte uppvärmd. Här gäller det att ta det låååångsamt så inte stämbanden skulle spricka. Man vill ju inte kallstarta. Det tär på motorn och drar ju bara en massa extra bensin.

Jag ska erkänna att Åse faktiskt gav mig en undrande blick och frågade om jag inte skulle stå upp vid henne. Mmmm... sa jag. Jag startar lite mjukt så här. Och så började vi på en sång som vi båda tycker om. Oj, det kändes lite skönt i kroppen. Nu satte jag mig upp lite mer. Nästan sträckte på ryggen och fick benen under mig i stället. Ett litet tjohooo kändes i kroppen. Efter nästa låt tvingade plötsligt Åse mig att flytta på mig för att hon skulle klämma sig fram till det andra pianot för att få till ett annat ljud. Då hittade jag en lite stelare fåtölj som jag med böjd rygg hasade mig fram till. Den var faktiskt lättare att sjunga i. Sedan tog det inte mer än en enda sång till förrän jag skuttade upp och började sjunga för full hals. Jag var igång. Inget kunde stoppa mig nu och jag viftade och jublade ut mina sånger. Blev till och med lite berörd av de vackra texterna och kände att ögonen fuktades. Jag var igång på höga varvtal. Uppstartad! 

Och det lustiga är att jag inser att det här mjukstartandet gäller nästan allt jag gör. Yoga, matlagning, marknadsföring, städning, ja till och med älskog. Nuförtiden är jag inte alls som i alla filmer och serier man ser. Ni vet när de i passion trycker upp sig mot väggen och sliter av varandra kläderna. Eller knappt hinner öppna dörren innan de flåsande kastar sig på varandra och sedan ner på golvet. Jag känner inte igen mig i det längre. Jag behöver mjukstart i form av varma ögon och en närvarande smekning över ryggen och lite... ja uppbyggnad i form av mjukstart helt enkelt. Det räcker inte längre med att bara öppna ytterdörren och famla in över varandra i hallen bland skor och vantar som ligger utspridda över golvet, som på film. Men det är helt okej. Jag accepterar det faktum att livet har sina olika faser. Nu är det mjukstart som gäller!