Krönika: Nu är det din tur att ta avstånd

Tusentals och åter tusentals människor på torget. Jag möter gamla klasskamrater från min barndomsstad och kollegor från mitt jobb. Ser barnfamiljer, äldre par med rullatorer och väldigt många tjejer i min egen ålder. Vi är nog flest. De unga tjejerna. 

Men du är inte där. 

Någon spelar trummor. En annan sjunger en barnsång. Klockan två ringer kyrkklockorna och varnar för fara. 

Varnar för att nazisterna går på våra gator. Påminner oss att komma ihåg. Att inte glömma. Att vi måste stå upp för varandra nu. Det som inte fick hända igen, håller just på att ske. 

Några kvarter ifrån oss står nazisterna. De är färre än vad de själva hoppats på. 100 max, rapporterar journalisterna som får finnas innanför avspärrningarna. 100 är många färre än oss. Ändå overkligt många. Det overkligaste är att de står nära. I min stad. I din stad. I stad efter stad. 

Solen skiner men värmer inget alls.

I sociala medier fylls flödena av bilder från vårt torg. På oss i tusental. Barnfamiljerna. De unga kvinnorna. De gamla tanterna. Flera har målat stora hjärtan som de bär högt över folkhavet. En kvinna med pärlhalsband och ljusblå kashmirtröja säger högt till sin man, att hon trodde att nazismen var utrotad. Att hon inte kan fatta att hon ska behöva stå här igen. Någon har en skylt som säger samma sak ”Jag kan inte fatta att jag behöver protestera mot den här skiten”. 

Och några maskerar sig. Kastar knallskott och bengaler som färgar himlen rosa. Jag vet att jag snart kommer krävas på avstånd ifrån dem. Från våld som politisk lösning. Från maskering. Från rosafärgad rök. Från knallskotten som fick mig att hoppa högt tio gånger minst. 

Jag tar avstånd. 

Men den här diskussionen måste vara större än dem. Måste också handla om dig. Som hörs först nu och då kräver mitt avståndstagande. Du som säger att ”våld inte är lösningen”. Du som säger att vänsterextrema är av samma skrot och korn som nazisterna. Du som inte var där. 

För var var du?

Vi var 14 000 sägs det. Det är många. Men alldeles för få i relation till antalet som bor i den här staden. 

Du som valde soffan. Eller träningen. Eller tvättstugan. Eller shoppingrundan. Eller vad du nu gjorde. I stället för att protestera mot att nazisterna går på våra gator. 

Det är dig vi behöver prata om och med. 

Din tystnad ekar nästan lika högt som nazisternas slagord i mina öron. Din frånvarande kropp är lika brännande som deras stöveltramp. 

Och det blir min tur att be dig om att ta avstånd. Från nazisterna.

Och jag ber dig göra det nu. Högljutt. Tydligt. Närvarande. 

Tillsammans med oss.