Eller? Ska man tro krönikörerna på några av våra största tidningar befinner vi oss i en kulturskymning. Karin Pettersson varnar för algoritmstyrd kulturkonsumtion och eftersöker det svåra, smala, kanske rent av världsomvälvande i Aftonbladet (19/9). Samtidigt biter Saga Cavallin ifrån mot bilden av kulturen i fritt fall, som mot förslappningen av kultur-tv i och med SVT:s nya program Cyklopernas land (DN 23/9). Även en och annan känga delas ut till krönikörer på andra tidningar. Gott så, som det brukar heta. För oavsett hur landet ligger gällande kulturen så har vi oss här ett rykande hett, mustigt kulturbråk om kultur på kultursidorna. Det var inte igår.

Det kan vara så att vi befinner oss i en historiskt sett korkad kulturera där Martin Scorsese är den sista bastionen innan fullt Marvelifierande av storfilmer, och där streamingsamhället gjort att ingen längre lyssnar på en hel skiva av en artist. Parat med pandemins restriktioner kring evenemang så är det inte så svårt att landa i slutsatsen att det är bråda tider för eftertänksamma eller omvälvande kulturupplevelser. Å andra sidan kanske det inte alls är så här, kvalitetsfilm från alla delar av världen når nya publiker som aldrig förr idag, och oavsett vad man tycker om ljudbokens ställning som litteratur så når ju åtminstone böckernas innehåll förvånansvärt många i relation till det sviktande läsintresset bland befolkningen i stort.

Bara det faktum att kulturens sprängkraft, innehåll och betydelse överhuvudtaget diskuteras med lika delar pannor i veck som flinande sarkasm är ett kvalitetstecken i tiden. Under pandemins svältår blev kulturarbetare med råge varse om sin egen obetydlighet i samhället. Stödpengarna dröjde och var så icke-anpassade efter kulturbranschens förutsättningar att det blev smärtsamt tydligt att kulturen betraktas av politikerna som lika nödvändig för samhället som en skruvmejsel är för en groda.

Men nu gläntar vi på dörren till 20-talet och allting kan hända. Med fingret i luften vågar jag påstå att det samlats ett uppdämt behov efter kulturupplevelser bland människorna efter mer än ett år utan. Nu är det dags igen för salongerna att fyllas med näsor som blivit röda av temperaturväxlingen från utomhusets höst till inomhusets visning. Jag längtar efter att få höra kulturdamernas förtjusta småprat efter en konstfilm på bio. Bland det bästa jag vet är att bara vistas i pampiga sekelskifteslokaler och känna historiens vingslag, att få vara en del av ett sammanhang som skriver in sig berättelsen om människans civilisation. Höga växlar, javisst. Men så är det också det som skiljer oss från djuren vi talar om här. Motsatsen till natur är kultur.

Kultursidorna diskuterar nu kultur och inte bara livsledan pandemin fört med sig, eller den svenska strategin, eller någonting som hade gjort sig lika väl på ledarplats. Om de senaste veckornas kulturdebatt är någon indikation så våras det för kulturen, länge leve kulturen. Grabba tag i din närmaste programtidning, det är dags att utvidga sinnena.

För övrigt: Om du har vägarna förbi Stockholm i höst och älskar kvalitetsteater må du se Paula Stenström Öhmans Ambulans på Dramaten för en livsomvälvande scenupplevelse.