”Röda Norrland”. Jag har alltid gillat att läsa de där orden i tidningarna i samband med valår. De får mig att känna mig speciell. Till och med lite heroisk. Ibland går jag så långt att jag citerar de bistra hjältarna i The Night’s Watch när det ska diskuteras riksdagsval och representation. ”I am the sword in the darkness. I am the watcher on the walls”. Som att jag, och min lilla röstsedel, är det sista värnet mot kapitalismens barbari. Jag vet, det är oerhört pompöst och högfärdigt, men låt en norrlänning få njuta! Och hur som helst var det innan årets val. Nu är min självbild i spillror.
Visst, Norrland är fortfarande rött i jämförelse med södra Sverige. I Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län fick Socialdemokraterna trots allt över 40 procent av rösterna. Men rödfärgen börjar flagna. Och Sverigedemokraterna. Herregud, Sverigedemokraterna.
Det är inte länge sedan som Norrland ansågs vara ointagligt för SD:s populism. Inte kunde väl ett högerparti med rötterna i nazism och skånska grisfarmar bli ett tänkbart alternativ för gruvisarna i Kiirunavaara? Och aldrig skulle väl folk i Tornedalskommuner som Pajala eller Övertorneå rösta på ett parti som strävar efter ”ett minimum av språkliga och kulturella skillnader”? Men tydligen. Sverigedemokraterna fick över 20 procent av rösterna i flera norrlandslän. Vad hände?
Många har sökt förklaringen i socialdemokratins svek, och det är inte en dålig spaning. Eftersom Norrland vid förra sekelskiftet saknade både adel och borgare blev det arbetarrörelsen som tog plats i samhällets topp. Man lovade människorna arbete och välfärd i utbyte mot gruvor, vattenkraft och skogsavverkning. Kontraktet höll fram till 1990-talet, då staten drog sig tillbaka. Nu är stora delar av Norrland utanförskapsområden, lämnade åt sitt öde. ”I Åsele kommun finns inga skyddsrum. Antalet larmtutor har minskat i antal och befolkningen i Åsele kommun nås INTE av detta larm.” läste jag häromveckan på Åsele kommuns hemsida, som en sorglig påminnelse om ett brutet samhällskontrakt i en orolig tid. Vem bär skulden? Vem ska invånarna skylla på? Arbetarrörelsen såklart. Socialdemokratin. Det fanns ju ett avtal!
En tröst i mörkret är att Sverigedemokraternas intåg i norr inte går ihop matematiskt. Det finns gott om sympatisörer, men få representanter. Själv bor jag numera i Västerbotten där SD plockade hem drygt 14 procent av rösterna. Länets representant i riksdagen heter Pontus Andersson och bor i skånska Helsingborg. Västerbotten har han överhuvudtaget aldrig besökt. Det är lite farsartat, och kanske en ögonöppnare för de västerbottningar som röstat SD som en markering mot de som svikit. Men alldeles oavsett så är vi mitt i ett paradigmskifte. I en ny politisk geografi.
Det är inte första gången jag skriver krönikor om Norrlands politiska framtid i den här tidningen. För ganska exakt två år sedan var jag framme och petade i samma ämne. ”De som känner sig förfördelade och bortglömda brukar förr eller senare visa sitt missnöje med röstsedeln”, skrev jag då. Fan så rätt jag hade. Tyvärr.
