Sen fick Malgorzata ett bättre jobb och vem kan säja nåt om det, klart man slutar på ett dåligt betalt hemtjänstjobb om man har möjlighet.
Sen blev det en massa olika, timvikarier som inte kände morsan, ingen av dom hade bil, och så kom covid. Då fick morsan plats på boendet.
Nu låg hon och dog i sitt rum. Hon hade överlevt covid men nu höll en vanlig lunginflammation på att ta hennes liv. Hon lät som en vattenkokare när hon andades. Jag var på väg ner till Berlin med tåg då dom ringde. Hade kvällen innan avslutat en turné i Malmö, köpt ett interrailkort och satt mej på tåget. Dom sa hon hade svårt att syresätta blodet. Att hon körts in till akuten på Sös. Syrran var redan på väg dit.
Det var först när jag klev av i Berlin som jag förstod allvaret i det hela. Så jag började med att köpa en biljett på första bästa tåg tillbaka. Sen gick jag runt i Berlin som en zombie.
Dom gjorde mej i Berlin, morsan och farsan. I september 1959 måste det ha vart. Dom var där med min storasyster och min farfar för att träffa Oma und Opa, mormor och morfar alltså. Som pensionärer fick dom ju utresetillstånd från östzonen, östzonen hade inget emot att pensionärer försvann. Dom hyrde ett rum där alla mormödrar och så vidare sov, så morsan och farsan gick ut utomhus och gjorde mej.
Det här berättade farsan för mej när han låg och dog, det var 20 år sen.
Morsan bekräftade efter lite lirkanden från mej att han talade sanning.
Hon var en bra berättare min morsa. Under hela min uppväxt kom glimtar, hur hennes liv varit innan vi barn blev till, små lustiga anekdoter. När jag tänker på dom idag förstår jag att dom egentligen inte var så lustiga. Det var om bombningar, om hur hennes 16-åriga klasskamrat blivit intvingad i Volksturm för att ligga och skjuta på amerikanska tanks med ett gevär. Han dog på nån minut efter att han börjat.
Jag tog ett nattåg tillbaks till Stockholm och satte mej bredvid hennes säng. Hon lät som en vattenkokare som sagt, det var hemskt, men syrran sa att det hade vart värre förut, när hon hade vart inne på akuten och dom försökte göra nåt för att hon skulle överleva, dom vände och drog i henne, morsan skrek. Nu hade dom gett upp och skickat tillbaka henne till boendet, nu fick hon morfin. Utanför fönstret föll gula löv.
Dom sista åren hade berättelserna blivit mörkare. Men också verkligare. Göran Greider har skrivit om att när man blir sjuk, när man blir svag och vardagen upphör, så ramlar man ner i barndomens brunn. Vattnet som flyter upp där är grumligt, det flyter upp en massa otäcka saker man inte tänkt på på decennier. Men också vackra saker, skatter. Ibland är vattnet så grumligt att man inte riktigt kan avgöra om det är skit eller guld.
Som den sovjetiske officeren som lärde morsan köra bil. Och som hon hade en romans med. Men det berättade hon först under sina sista år, först hade hon bara sagt att han var stilig och artig.
Men morsan stack. Hon ville sy moderiktiga kläder. Hon började på en tillskärarakademi i Leipzig, där dom enda kunderna var sovjetiska officersfruar som ville ha päls. Och väst glimrade så mycket mer än öst. Det här var innan Berlinmuren, hon åkte till Berlin och tog tricken över till västzonen. Hade man otur så kom kontrollanter på tricken och tog av folk som hade mycket packning. Men morsan hade tur och klarade sej.
Hamnade i ett flyktingläger, hamnade i Sverige. Som husa åt överklassmänniskor i Danderyd.
Därifrån kunde hon berätta små metoo-anekdoter, som roliga historier.
Och sen hur farsan dök upp på en dans på Solliden, han var ett språkfreak som gillade att prata olika språk. Hur han slog sej ner och pratade tyska med henne, och om hur han hjälpte henne att fly från sin så kallade arbetsgivare ”som sprang runt med snoppen i vädret, ha ha ha”. Hon stack när hon precis fått ut sin veckolön, farsan väntade ute på gatan i sin Morris. Sen åkte dom iväg och bildade familj.
Nu satt jag och lyssnade hur hon andades, dom hade gett henne ännu mer morfin och vänt på henne.
Då rosslade det inte så mycket längre, andningen var lättare, men tunnare, och högre upp. Hon låg liksom i framstupa sidoläge, som ett litet djur som lagt sej under en gran. Så slutade hon plötsligt andas.
Hallå, sa jag.
Sen ringde jag på personalen.
En snubbe kom in i rummet, han var från Afghanistan, han var bra på svenska. Han kände på hennes puls och sa: Ja, nu har hon nog dött. En doktor kom för att fastställa det hela, frågade om när hon slutat andas. Jag grät och sa två minuter. Den afghanska snubben la armen om mej och sa att min morsa var en fantastisk kvinna.
Dan efter när jag och syrran satt på bussen till boendet, för att städa ur morsans kvart, satt han på samma buss.
”Va sorgligt att hon är död, hon var en vänlig själ”, sa han. ”Jag beklagar.”
Vi pratade lite, han berättade om hur hans farsa dött för nåt år sen i Afghanistan, han kunde inte vara med. Nu jobbade han som timvikarie i åldringsvården och fick vara med om andra människors död.
Jag tycker att jag hade tur som hann hem till morsans död.
Det är bra att kunna närvara när ens föräldrar dör.
Hon hade också tur, det gick snabbt. Hon blev 92 år. Hade ett innehållsrikt liv. När hon blev en svensk hemmafru tror jag hon fick skärpa sej så mycket så att hennes livslust och andra känslor trängdes tillbaka. Sen blev hon gammal och glömsk och då var det som att hon fick allt tillbaka.
Alldeles på slutet, innan hon fick lunginflammation, var hon som en glad liten flicka.
