Man ska egentligen inte analysera skämt, för så fort man försöker slutar det att vara roligt. Men jag tror att det eventuellt kittlande i frågan är att den anspelar på något som känns ”sant”, det vill säga den svårnavigerade och delvis förändrande mansroll som många män måste förhålla sig till idag. 

Den påstådda svagheten skulle kunna förklaras av de alarmerande rön som regelbundet presenterar killar som förlorare; i skolan, på dejtingmarknaden, på högskoleutbildningar och i sociala sammanhang. Jag har själv skrivit artiklar om män som framtidens looser, baserat på nya studier om mäns ökade fetma, utbredda ensamhet och förhöjda suicidrisk.

Men den senaste tiden har jag känt att det där skämtet om att män är det svaga könet inte är så kul längre, och vet ni varför?

För att det (snart) inte är sant.

Att han samtidigt kallar sig kvinnornas beskyddare är bortom absurt, han är livvakten från helvetet som ingen har bett om

Män håller nämligen på olika sätt att återerövra det utrymme av makt och rättigheter som kvinnor lyckats kämpa sig till de senaste hundra åren. Faktum är att vi på en global nivå lever mitt i ”The return of the man”-era och att de stora förlorarna i patriarkatets comeback är kvinnor. 

Det är visserligen ingen nyhet att världens mäktigaste nationer styrs av maktfullkomliga män, men med Trumps återkomst som USA:s president har killarnas ”revansch” mot tjejerna verkligen fullbordats. Likt talibanerna i Afghanistan, mullorna i Iran och många andra misogyna ledare vill han – som själv är anklagad för sexbrott  – montera ner de grundläggande rättigheter som kvinnor kämpat så hårt för. Att han samtidigt kallar sig kvinnornas beskyddare är bortom absurt, han är livvakten från helvetet som ingen har bett om.

I mitt andra hemland Argentina har den fascistiska anarkokapitalistiska presidenten Javier Milei redan lyckats stänga ner jämställdhetsministeriet och dragit in finansieringen till landets enda hjälplinje för våldsutsatta kvinnor. Argentina, där i genomsnitt en kvinna mördas per dag, var för övrigt det enda landet som aktivt röstade nej till FN-resolutionen som vill utrota våld mot flickor och kvinnor.

Känslan av att ”the future” verkligen inte är ”female” har kommit smygande även här i Sverige, varje gång jag befinner mig i nyhetsflödet ser jag tecken på det. Serievåldstäktsmannen  Nytorgsmannen, som blev villkorligt frigiven efter 2,5 år av sitt femåriga straff trots hög risk för att begå nya brott, har redan hunnit droga och våldta en ny kvinna.

För första gången på 30 år ökar löneskillnaderna till kvinnors nackdel. Över hela landet tvingas kvinnojourer stänga ner på grund av minskad finansiering. Regeringens förslag är att prostituerade kvinnor som inte är svenska medborgare ska kunna åtalas för ”vandel” och därmed riskera att utvisas.

Enligt undersökningar från SCB och Folkhälsomyndigheten har var femte svensk 13-årig flicka försökt gå ner i vikt, 13,5 procent av tjejer mellan 16 och 19 år utsattes för sexualbrott under 2023, och nästan en av tio tonårstjejer har utsatts för betalda sexuella övergrepp.

När jag häromdagen såg att SVT gjort ytterligare en dokumentär om styckmordet på Catrine da Costa trodde jag för en mikrosekund att det nu var dags att belysa hur mäns sexualiserade, dödliga våld mot kvinnor var ett lika stort problem då som nu. 

Men som i de flesta liknande medialt  uppmärksammade rättsfall väljer de manliga journalisterna,  med ett nästan misstänkt stor fascination för detaljerna kring detta fruktansvärda brott,  främst att fokusera på de anklagade manliga läkarna och den havererade rättsprocessen. 

Jag menar inte att dokumentärmakarna Dan Josefsson och Johannes Hallbom nödvändigtvis har gjort ett dåligt jobb, och för tydlighetens skull bör det också nämnas att Catrine da Costas vänner intervjuas i dokumentären för att ge en bild av vem hon var.

Men det som skaver är att det redan gjorts enorma mängder journalistisk de senaste decennierna som handlar om att frikänna eller inte frikänna läkarna, vem det var som mördade henne och vem som styckade hennes kropp, samtidigt som mycket lite resurser har lagts på att skipa rättvisa för Catrine da Costa själv. 

Det var när jag förstod det, och ännu en gång betraktade det välkända svartvita fotot på henne med 80-talsfrisyr och ledsna ögon som jag insåg:

Aldrig tidigare i mitt vuxna liv har jag känt lika starkt som nu att jag tillhör det svaga könet.